Nöje Jönköping

Kulturkypare möter Nobelpristagare

Kulturkypare möter Nobelpristagare

På torsdag 8 oktober tillkännages årets Nobelpristagare i litteratur. 

Det priset ger kulturkyparna outtömliga möjligheter att uppvisa deras förmåga att kunna tjäna pengar på sin dessvärre skamlösa okunnighet. Fyra snabba exempel:

Häromdagen presenterade Marie Lundström ”författarskola i Nobelprisklass! Vi träffar Kristian Fredén, mannen bakom boken Skriv som en nobelpristagare, och utsätter honom för en egenkomponerad skrivövning inspirerad av exemplen från hans bok”.

Resultatet av Fredéns skrivövning var pedagogiskt lättillgängligt och dessutom fyndigt humoristisk. För att vem som helst och närsomhelst skulle kunna fatta vems stil han imiterade. ”Ó denna ljuvliga hembygdslycka bland Alperna…” Fredén är klok och väl medveten om att han var tvungen att bjuda på lätt identifierbara ingredienser och igenkänningstecken, för att inte bara de flesta lyssnarna av detta bla-bla-program, utan även dess värdinna skulle kunna känna igen den författaren vars stil han efterliknade. Det fanns bara 10 nobelpristagare att välja bland och de som var poeter, ställdes naturligtvis helt automatiskt utanför tävlingens ramar. Lundström gissade vilt, exempelvis på en latinamerikanare… Fredén försökte hjälpa till: ”Tänk på Alperna. Europa”, guidade han Lundström pedagogiskt.

Lundström drämmer till: ”Camus…”, som alltså var född och växte upp i Franska Algeriet, det vill säga en bra bit från Europa och Alperna…

Det rätta svaret kunde inte ha varit någon annan än Elfriede Jelinek, österrikiskan med det tjeckiska efternamnet ”liten hjort”.

Härom veckan fick en gäng kulturkypare minnas litteraturens nobelpristagare. De som gjorde största intryck på dem. Fråga mig inte varför man skrapade ihop och till och med sände detta ”minnesprogram”, men troligen för att deltagarna skulle få en slant för ”mödan”, och för att få en möjlighet att visa att de hänger med den rådande politiska korrektheten. Nästan alla, man som kvinna, var nämligen mest tagna, eller vad det var de var, av kvinnliga nobelpristagare…

Apropå kvinnliga nobelpristagare:

När Doris Lessing, nästan på dagen 88 år ung, tilldelades Nobelpriset, blev många kulturkyparna tagna på sängen. Det var inte första gången och inte den sista heller. Inte så att Lessing inte var tippad, det var hon verkligen, men kulturkyparna började betrakta hennes ”kandidatur” på samma vis som exempelvis Jorge Luis Borges och Graham Greenes.

Efter att Svenska Akademiens ”ständige sekreterare” läst upp sin motivering till priset förflyttade SVT sin kunskapstörstande publik till en studio där en panel brukar överösa tittarna med så gott som allom bekanta floskler om pristagaren. Därtill visas en eller annan förläggare som skålar i champagne, eftersom just hen råkade sitta på de svenska rättigheterna till den för dagen prisade författaren. Med andra ord: intet nytt under solen.

När Doris Lessing tilldelades priset var det dock en smula annorlunda eftersom i panelen fanns en expert vilken av ett gäng andra och inte minst sig själv betraktas som en feminismens svartbältare. 

Då programledaren ställde den i sammanhanget knappast helt oväntade frågan vilken av Doris Lessings böcker svartbältaren tyckte bäst om, tvingades Magnus Utvik, kulturkyparexperten ifråga, svara: Jag har faktiskt inte läst något av henne.
I likhet med för länge sedan skrivna nekrologer, vilka bara väntar på den död som aktiverar och placerar dem på tidningarnas förstasidor, är analyserna av de på förhand, år efter år tippade, mottagarna av priset till Alfred Nobels minne skrivna för länge sedan. Magnus Utvik tyckte dock ej att han behövde någon framförhållning. Han kan ju alltid improvisera något…
Jag har ögnat igenom olika tidningsspalter bestående av svaren från på gatan tillfälligt tillfrågade flanörer, samt lyssnat till ett flertal radio- och tv-program om Doris Lessing. Bland mängden intervjuade människor fanns bara två som sade att de inte läst något av henne, ett 21-årigt butiksbiträde i Solna och en 26-årig studerande i Göteborg. Men som sagt, litteraturexperten med feminismen som sitt starkaste varumärke, Magnus Utvik, har inte läst något av den sedan evärdliga tider aktuella nobelpriskandidaten Doris Lessing.
Utvik lämnade dock inte tv-studion, utan babblade tvärtom på som om det vore självklart att när det gäller kultur i allmänhet, och litteratur i synnerhet, är det inte kunskap utan framfusighet och aldrig sviktande självförtroende som gäller och regerar. Han pratade bland annat om Joyce Carol Oates och det stod därmed utom allt tvivel, att inte heller denna stora författare är Magnus Utvik bekant med, annat än genom Michael Kerrigans knappt 80-sidiga pamflett i A5-format ”Bluff Your Way in Literature”, en delvolym i serien ”The Bluffer's Guides”, och uppenbarligen den enda skrift Magnus Utvik verkligen läst från pärm till pärm.
Slutligen nådde nobelpristeveprogrammet den punkt då panelen förväntades sammanfatta Doris Lessings gärning, och nu kom ”Bluff Your Way in Literature”, åter väl till pass. Utvik sammanfattade vältaligt Doris Lessing och hennes litterära gärning och som han enligt sin egen utsago inte var bekant med, i tre punkter. Ett: Man skall läsa henne politiskt, två: hon blir årets julklapp, och tre: det var väldigt kul att just hon fick priset.

Att programledaren inte sa till Utvik att han knappast kan sammanfatta ett författarskap som han inte är bekant med, är egentligen mer skandalöst än Utviks bla-bla-omdöme.

Lessings första bok ”The Grass is Singing” var bannlyst i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, och i Sydafrika. Sedermera är den hyllad i båda länderna. ”The Grass is Singing” är även filmad. Med stöd av Svenska Filminstitutet vars centrala uppgift är att fördela stöd till produktion av svensk film. ”Gräset sjunger” som ”The Grass is Singing” heter på svenska, blev en flopp, liksom drygt 99 % av Institutets samtliga stora internationella satsningar. Den otacksamma Doris Lessing hade dock mage att offentligt kritisera och ta avstånd från denna film, bland annat tyckte hon att den som kom på idén att anförtro Karen Black rollen som Mary Turner, antingen inte läst hennes bok eller också var hans/hennes fattningsförmåga av det mindre återgivningsbara slaget.

Missade du även detta, Magnus Utvik? Här får du bekanta dig med utdraget ur dialogen från filmen ”Gräset sjunger”.

“Charlie Muller: What do you know about this?

Tony Marston: Well, it's kind of hard to say. But I've got sort of an idea...

Charlie Muller: An idea? In this country, we don't like ideas. We like facts.”

Fattar du vinken?

Mer om kulturkypare som möter Nobelpristagare:

Kulturnytt sände en serie där tre av 103 nobelpristagare i litteratur ”lästes om”. Att läsa om en nobelpristagare betyder inte att man läser pristagarens hela verk, inte ens alla böcker, inte ens alla till svenska översatta böcker, utan att ”läsa om” en nobelpristagare betyder i det här fallet, att någon läser ett eller högst två fragment av det som pristagaren skrivit.

Varför just tre av 103 pristagare ånyo sattes under lupp kan du säkert luska ut. Någon behövde extra pengar. Någon feminist behövde exponeras extra. Någon feminist behövde uppmärksamma någon annan om sin egen existens …

”Tål Nobelpristagarna i litteratur att läsas om? Håller nobelpriset i längden? Tål nobelpristagarna i litteratur att läsas om trettio, fyrtio eller kanske sjuttio år efter deras upphöjelse?

För att ta reda på det har några av Kulturnytts medarbetare tagit fram sina gamla favoriter, och prövat dem på nytt. Var Pearl Buck, Gabriela Mistral och Alexandr Solzjenitsyn värda sitt pris?”

Det var under dessa krigsrubriker Kulturnytt förmådde oss att spetsa öronen. Det är så att jag knappast kunde hålla mig. Kommer Solzjenitsyn omvärderas?

Kommer jag mot all förmodan, att ställas inför det faktum att denne store diktare och förkämpe för frihet måste omvärderas? Kan det vara så att den Svenska Akademiens aderton ledamöter enades om fel pristagare?

Ingalunda. Samtliga tre pristagare fick behålla den status och det erkännande som den breda allmänheten är bekant med … En sådan skonsam genomgång av Svenska Akademiens arbete kan kanske leda till en plats på ledig stol så småningom, måste den servila ”kontrolljuryn” ha tänkt.

Här kommer ett exempel hur jag har tänkt mig att en sådan genomgång skulle kunna se ut:

År 1944 tilldelades dansken Johannes V. Jensen nobelpriset.

Detta var en fin gest eftersom Danmark som bekant var nerlusat av nazityskarna och på det viset visade det intellektuella Sverige sin ”oavhängighet” från allt som diktat heter.

År 1999 kårade danskarna Jensens roman ”Kongens Fald” till ”århundredets roman”, både i dagstidningen Politiken och Berlingske Tidende och den finns även upptagen i den Kulturkanon som hösten 2004 lanserades av den danske kulturministern Brian Mikkelsen och som inkluderar ”108 konstverk oumbärliga för det danska kulturarvet”. Så allt tyder på att även Johannes V. Jensen skulle kunna ”prövas på nytt” och även han utan att den ”modiga omproverskan” skulle löpa den minsta risk att behöva hamna i polemik med den ärade Akademien och till och med utan att ens behöva läsa en enda rad av Johannes V. Jensen, eftersom de nyvunna framgångar som hans verk ”Kongens Fald” gläds åt, borde stå som en orubblig garant för varje positivt omdömes äkthet.

Men Jensen var en synnerligen produktiv författare och sådant är inte alltid oproblematiskt. Min gamle, sedermera avlidne vän Helmer Lång skrev i en essä om Jensen i boken ”De litterära Nobelprisen 1901-1983”följande: ”Den evolutionsfilosofi som ’Den lange Rejse’ bygger på har Jensen utlagt i en rad andra böcker, friskast i ’Dyrenes Forvandling’, 1927, och ’Aandens Stadier’, 1928. Men det är inte teorin utan den sinnligt åskådliga naturiakttagelsen som ger dessa böcker liv.”

Jag håller med Helmer, den teorin borde man helst trolla bort om det gick. Liksom Jensens arbeten ”Vor Oprindelse”, ”Evolution og Moral” och ”Det Blivende”, och vilka Helmer inte ens nämner. Eftersom då skulle han behöva förklara Jensens etik baserad på utvecklingsläran. Den nordiska folktypens styrka och kraft … hembygden och de ”vanliga bönderna” … sådant ligger onekligen närmare slagordet ”Blut und Boden”, än vår samtid.

Om Nazityskland vann kriget skulle Svenska Akademien ändå ta hem spelet … Det gäller att gardera sig åt samtliga håll.

© vladimir oravsky

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen