Nöje Jönköping

Leonardo da Vinci, Astrid Lindgren och jag

Leonardo da Vinci, Astrid Lindgren och jag

KRÖNIKA Häromveckan berättade min bästis Sara att hon håller på att skriva om författarprocesser till en bokantologi. 

Jag har läst otaliga volymer om hur man skriver, vad som är kreativitet et cetera, men aldrig funderat över vad som utspelar sig i mitt huvud, när jag skriver. Vad är det för processer som triggar igång mitt skrivande, hur och när skriver jag och allt det tjafs som möjligen kommer att resultera i att det kommer finnas författarrobotar som spottar ur sig bestseller på bestseller.

Som sagt: Sara satte i gång en process inom mig. Var den behaglig, var den obehaglig? Vet ej.

År 2014 utgav olika förlag 24 titlar skrivna av mig. Det låter ganska så produktivt, så länge man inte vet att bara 5 av dessa var nyskrivna, och resten var uppdaterade nyutgåvor av mina redan utgivna böcker, fast den här gången i e-bokformat.

Under det pågående året 2015, har jag dock inte färdigställt en enda bok. Varför? Det finns flera anledningar. En är att jag reser mycket, försöker finna restauranger med goda matupplevelser, umgås med vänner och gamla och nya bekanta…, tiden bara flyter iväg, och jag är inte alls förvånad över att forna tiders aristokrater som exempelvis Bertie Wooster, hade fullt sjå med att hinna med bara sin eviga ledighet.

Men visst har jag skrivit. Faktiskt väldans hårt om än inte sammanhängande. På flyg, tåg, flygplatslounger, kaféer, restauranger, hotellrum… Först och främst skrev jag på något som jag för enkelhetens skull kallar en roman. En nyskapande roman, en roman med en handling som ingen annan har skrivit tidigare och dessutom med en stil som ingen någonsin kommit i kontakt med tidigare och… Med andra ord, jag experimenterade.

Efter kanske tusen sidor och tio omskrivningar, gav jag upp. Inte för att jag var helt missnöjd med resultatet, utan för att jag insåg att ingen förläggare skulle vilja lägga tid och pengar på denna sorts experimentella litteratur de kommande hundratrettio åren, och jag skriver för människor och inte en skrivlåda. 

Dessutom har jag skrivit på en historisk roman påhejad av insikten att mina tidigare utflykter till denna genre, exempelvis böcker om Astrid Lindgren och Marie Antoinette, sålde bra även på andra språk än svenska. Men denna gång ville jag skriva den ultimativa romanen, den ”slutgiltiga”, en så pass bra roman att ingen annan skulle våga sig på samma ämne på åtminstone hundra år framöver. Dessvärre blev det så att inte ens upprepade (om)skrivningar resulterade i något som jag blev riktigt nöjd med, så jag markerade allt, och tryckte på delete-tangenten.

Jag tänkte på den store The New Yorker författaren Joseph Mitchell, som under åren 1964 och 1996, året då han lämnade det jordiska, knappast skrev något, fast han under hela den långa tiden, dagligen och självmant befann sig på sitt skrivarkontor. 

Jag tänkte på en annan stor författar-Mitchell, hon som efter storverket ”Gone with the Wind” (Borta med vinden”) slutade skriva romaner.

Jag tänkte på den enormt succérika E.M. Forster, som efter romanen “A Passage to India” (”En färd till Indien”), utgiven 1924, inte skrev en enda roman, och ändå levde han gott och väl ända fram till juni 1970.

Jag tänkte på J.D. Salinger, som efter den bestående generationsromanen ”The Catcher in the Rye” (”Räddaren i nöden”), utgiven år 1951, inte skrev någon annan roman och som efter “Hapworth 16, 1924” publicerad i The New Yorker juni 1965, slutade skriva helt. Han dog i januari 2010, 91 år gammal.

Jag tänker på John Steinbeck, som efter att han belönades med Nobelpriset 1962, slutade skriva romaner. Cigarettöverkonsumtion tog hans liv studentrevolutionsåret 1968.

Jag tänkte på Harper Lee, som efter romanen ”To Kill a Mockingbird” (”Dödssynden”), publicerad 1960, var tyst ända fram till juli 2015, när hennes ”Go Set a Watchman” (”Ställ ut en väktare”) gavs ut. Den var dock skriven redan på 1950-talet, alltså innan ”To Kill a Mockingbird”. Harper Lee är född 1926 och är således 89 år gammal.

Jag tänkte på Gustave Flaubert. Naturligtvis. Något annat var för mig otänkbart:

Frasen ”Madame Bovary, det är jag”, tillskrivs som bekant Gustave Flaubert. Huruvida han verkligen sade detta, tvistar de lärde om. En sak är dock säker: oavsett om Flaubert yttrade det eller ej, han både tänkte det, och levde det. Åtminstone om han var funtad som jag, och mycket tyder på att det var han. Ett av bevisen på det måste vara den noggrannhet med vilken han närmade sig ”Madame Bovary”. Det tog honom nästan fem år att skriva den och han vittnade om att han kunde offra timmar för att finna ”le seul mot just”, det enda rätta ordet. ”I morse satte jag dit ett kommatecken, i eftermiddags tog jag bort det. Anser det vara en lyckad arbetsdag”, är en av Flauberts kända bekännelser.

Jag är också närapå identisk med mina karaktärer, det vill säga de mestadels kvinnliga protagonisterna som jag skriver om. Jag är invandrarflickan Zlata Ibrahimovic i trilogin ”Zlata Ibrahimovics dagbok”, ”Det rena landet” och ”På väg”, jag är kattombudsmannen Katla He(b)be i ”Lathund för ambitiösa katter”-böckerna, jag är de brevskrivande väninnorna Kattis och Sandra i ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå”, jag är gatukatten Beatrice i ”Beatrice Takes a Trip”, jag är daggmasken Dagmar i ”Dagmar Daggmask och andra välkända skrönor”, jag är tonårsflickan Azadeh i ”Den störda utflykten”, jag är Astrid i ”Från Astrid till Lindgren”, och jag är definitivt Marie Antoinette i den hyllade tegelstensromanen ”Till dig jag vänder åter”.

De jag skriver om, dem känner jag både innan och utan. Jag har studerat dem. Länge. Jag har läst en massa om dem och av dem. Jag lånar ut mina erfarenheter och mina karaktärsdrag till dem. Och det är lätt, när de redan i stort sett besitter dessa, som exempelvis Marie Antoinette och Astrid Lindgren. Jag identifierar mig med dem och är ganska så säker på att jag vet hur de tänker. Jag lever 24/7 med dem. Jag lägger mig till sängs med dem, umgås i mina drömmar med dem och jag stiger upp med dem. Eftersom jag är dem och de är jag, är också anledningen till att de aldrig kan handla helt genomruttet, utan alltid behäftas med en hel del förlåtande, och även direkt positiva drag.

År 2015 får helst inte passera utan att jag skriver åtminstone en bok tänkte jag och satte mig på min cykel. På den brukar mina bästa författaridéer födas. Jag valde att cykla väg 31, från Jönköping till Nässjö. Den är 40 km kort, och bjuder alltså på lagom bra avstånd för en sådan uppgift.

Redan vid Öggestorps kyrka visste jag vad jag skall skriva om: Leonardo da Vinci, naturligtvis. Jag har läst kanske mer om honom än om Marie Antoinette, så det är en hel del, kan jag lova. Och allt jag kan om honom kan jag knappast förmedla i en enda bok. Det gäller att begränsa sig.

Vad skall jag välja?

Utanför Forserum var jag klar även med denna uppgift: Jag skall skriva om hur Leonardo da Vinci målade Mona Lisa och vad anledningen till hennes mystiska leende var.

Nu är jag färdig med boken. Den heter ”Mona Lisas leende”, och jag har tur att mina förläggare jobbar inte bara bra utan även snabbt. ”Mona Lisas leende” kommer således ut redan i oktober månad. Sedan gäller det att skriva åtminstone en titel till, så jag återigen får en sådan skrivarflit att jag lekande lätt kommer kunna ge Sara tips om min författarprocess.

© vladimir oravsky  

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen