Nöje

Reklam kan utgöra ett allvarligt hot mot demokratin

Reklam kan utgöra ett allvarligt hot mot demokratin

KRÖNIKA Följande är ett exempel från Jönköping, Sveriges 10:e största tätort tillika en kommun med cirka 130-tusen invånare. 

Jag antar dock att det som jag nedan beskriver, skulle kunna utspela sig även på andra orter, inte minst sådana, där massmedia är koncentrerade till och styrda av lika få ägaraktörer som i Jönköping.

Jag har skrivit en milt kritisk artikel om Ica Maxi, Jönköpings kanske största stormarknad som (citat) ”har allt du behöver – god mat, prylar till hemmet, catering, Maxiköket, fiskbod och mycket mer!”

Jag mejlade mitt inlägg till Sveriges Radio Jönköping (P4), Jönköpings-Posten, JNytt, Jönköping Nu och Jmini.

Varför just till dem?

Eftersom det jag skrev, hade Jönköpings, det vill säga lokal anknytning, och hela vitsen med lokala medier är att bevaka den närmaste, det vill säga lokala omgivningen. Det är också den enda anledningen till varför folk konsumerar lokala medier, vilka som bekant inte så sällan anställer folk som knappast skulle kunna klara sig på de mera kräsna rikstidningarna. 

Jag har dessutom medverkat i samtliga dessa mediala aktörer och det är allmänt känt att har man en gång en fot inne, så är det lättare att få sin röst hörd.

Jönköpings-Posten recenserade en del av mina böcker och jag har för Jönköpings-Postens räkning under flera år recenserat konst, utställningar, teater, film, barn-, ungdoms- och vuxen skönlitteratur samt facklitteratur.

Sedan Jmini började tagga sitt material, har den markerat 312 av mig för dem skrivna bidrag, vilket är lika mycket som Jminis samlade bevakning av socialdemokratiska partiet, dess utspel och deras medlemmar eller musiken inklusive alla musikevents. Sehttp://www.jmini.se/relaterat/vladimir-oravsky

Är det möjligt att mitt inte antagna, en smula kritiska bidrag, var så pass hastigt skrivet att det inte höll den med rätta förväntade publicistiska kvalitén? Eller kan det förhålla sig så att mina rader var lika aggressivt onyanserade som vissa anonyma webbkommentarer i sämsta fall kan vara?

Mitt svar på båda dessa eventuella invändningar är bestämt nekande.

Men eftersom jag troligen är partisk, ger jag dig möjlighet att bekanta dig med det. Var så god:

Ica Maxi har skickat ett brev adresserat till mig personligen. På ”omslagssidan” står det ”Kul glass! För tråkiga oktobertimmar”.

Jag undrar, varför Ica Maxi tror att jag plågas av tråkiga oktobertimmar? Och varför Ica Maxi tror att ”kul glass” kommer göra mina tråkiga oktobertimmar mindre tråkiga eller kanske direkt uppsluppna. Är det meningen att jag bör tröstäta bort tråkigheten? Bör det vara mitt ätande som styr mina eventuella känslosvängningar? Är det den nyaste hälsomantra som Ica Maxi vill sprida genom sina personliga brev till sina kunder? Kommer den kommande hälsopublikationen från Ica Maxis förlag heta ”Lys upp dina tråkiga oktobertimmar och svalka dina svettiga augustitimmar med kul glass och fettindränkta chips : Ica Maxis vägledning till (dis)funktionell mirakelmat”.

Redan inledningen till detta mitt korta inslag skvallrar om att jag lever ett behagligt, närapå bekymmersfritt liv. Skulle jag behöva sitta utanför Ica Maxi med en tiggarskål i handen, skulle jag säkerligen ge helt annat ljud i skällan.

Jag borde vara glad att Ica Maxi, där jag är trogen kund sedan den för första gången slog upp portarna, vill bjuda mig på nåt, i stället för att visa min missnöjda sida, tänker du kanske. På den här punkten är vi oeniga.

Brevet innehåller en gåva: 750 ml av GBs kul glass.

Jag menar att om Ica Maxi vill ge mig något, då skall jag helst kunna bruka det, ha åtminstone en gnutta nytta av det. Åtminstone estetisk, om inte annat.

Jag har aldrig någonsin köpt glass, något som betrodd Ica Maxis personal är mycket välmedveten om. Samtliga mina inköp sedan första dagen är nämligen registrerade av Ica Maxis dataspionrobotar. De vet allt om mig, alltifrån hur mycket toalettpapper jag använder, och därmed även hur ofta jag tömmer mig, till vilken tandkräm jag använder.

Är all denna Ica Maxis kunskap om mig till någon som helst nytta för mig?

Det fullständigt uttömmande svaret på denna fråga är ett odiskutabelt Nej.

I stället skänker Ica Maxi till mig något som jag garanterat inte är intresserad av.

Varför?

Jag tror att Ica Maxi provar på mig en försäljningstaktik som jag är bekant med bara genom film: Droglangare som bjuder sina potentiella kunder på en gratis första fix…

Ica Maxis brev innehåller ytterligare tre ”erbjudanden”. Och samma visa här: Inte en enda av dessa varor har jag någonsin inhandlat. Varken på Ica Maxi eller i någon annan affär mellan Jönköping och New York.

Vad kostar ett sådant utskick till alla ”trognaste” Ica Maxi kunder?

Oavsett vad det kostar, måste det vara lönsamt för Ica Maxi – varför skulle Ica Maxi annars envisas med det?

Vill Karl Ehn, Ica Maxis ägare, bjuda mig på något, så skulle jag föredra att han sänker pris på frukt, grönsaker och kött, de enda varor jag dagligen inhandlar, med motsvarande summa som utskicket, inklusive dess framställning kostar. Eller också kan han anställa den kvinna som sedan mannaminne sitter utanför Ica Maxis huvudentré med en sliten pappersmugg i sin frusna hand.   

När den mest berömda av alla ’patafysiker, Henri Bergsons elev, Alfred Jarry, höll, helt tandlös på att dö den 1 november 1907, bara 34 år ung på de la Charité-sjukhuset, sade han sina på en gång odödliga sista ord: Skulle jag kunna få två tandpetare?

Visst är det något gåtfullt önskemål från en man som under hela sitt vuxna liv hävdade att en människa behöver inget mer till en total lycka än en cykel, en revolver och en massa absint.

Hej Karl Ehn, Varför skickar Ica Maxi dessa personliga brev till mig? Varför ville Alfred Jarry ha två tandpetare på sin dödssäng? Om du ger mig ett tillfredställande svar på en av dessa två frågor, är jag beredd att bjuda dig på en portion ”kul glass” under någon av dina tråkiga oktoberdagar. Hoppas att det inte gör något att glassen är en ”gratis gåva”.

(Obs! Erbjudandet kan ej kombineras med andra erbjudanden. Med reservation för tryckfel.)

Som du erfor, kan det inte vara brist på publicistisk kvalité som skaver. Problemet är i detta fall att finna på helt annat ställe: det är annonsörer som bestämmer vad som är lämpligt att publicera i Jönköpings ”informationskanaler”.

Inte så att de enskilda annonsörerna ringer upp de specifika mediaaktörerna och ger dem goda råd om vilka ämnen de borde undvika, utan det är så att varje aktör styrs av självcensurens överlevnadsinstinkt, som milt, dock bestämt viskar i deras öron memento mori, kom ihåg att du är dödlig, tänk på döden, och tänk framför allt på tidningsdöden…

Hur vet jag det?

Som sagt, jag har skrivit en hel del för Jönköpings-Posten (JP). En gång skrev jag en betraktelse i vilken jag beräknade hur stor andel av JP som bestod av ren reklam och reklamrelaterat material. Det är bara ett enda nummer av tidningen som jag närskådat, men jag tyckte att det var ganska representativt för de flesta andra numren.

Vid det givna tillfället fann JP inte plats för min betraktelse utan utlovade en senare publicering. Det tillfället infann sig aldrig, eftersom, som redaktören och tillika ägaren uttryckte det, min artikel blev för gammal och därmed inaktuell. Detta var naturligtvis en lättgenomskådbar undanflykt, eftersom situationen knappast ändras avsevärt sedan dess. Jag minns inte vad jag kom fram till men jag vet att annonsandelen var så pass stor att jag var benägen att påstå att JP liknade mer en gratis annonstidning än en journalistisk betaldito. Ingen på JP gav mig rådet att sluta skriva kritiskt om dem, inte en enda ond blick utväxlades oss mellan, det är inte så det funkar när en arbetsgivare är en sann ”gentleman”, utan mina artiklar blev efter flera goda samarbetsår mindre och mindre användbara för dem…     

På tidningar vars arbetsstyrka består av lika många eller till och med flera annons- och reklamplatsförsäljare än av bildade, analyserande och grävande journalister, härskar det orubbliga tänket, att annons- och reklamplatsköpare bör vara de som styr och bestämmer tidningens et cetera innehåll. Punkt. På dessa redaktionella platser utgör betald annonsering ett allvarligt hot mot demokratin.

© vladimir oravsky

Post scriptum: Efter flera påstötningar och lika många om och men, antog Jmini min artikel. Något som egentligen bekräftar min tes att annonsörer kan utgöra ett allvarligt hot mot demokratin.

Jmini är nämligen ingen storspelare på Jönköpings annonsmarknad, något som dess namn ger en otvetydig bild om. Inga stora kedjor annonserar hos Jmini och definitivt inte matkedjor. Dess annonser domineras av olika små pizzerior och lunchrestauranger.

Post post scriptum: Lovisa Hamrin, VD och delägare i Herenco och styrelseordförande i Hallpressen, tjänade omkring 36 miljoner kronor under dagspressens krisår 2013. Det bör således vara synnerligen lättfattligt att Jönköpings-Posten och JNytt och Jönköping Nu – som ingår i Hallpressen tillsammans med ytterligare 14 andra tidningar – inte har råd att stöta sig med sina aktuella och potentiellt framtida annonsörer.

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen