Nöje Jönköping

Vladimir Oravsky: Sibelius – 150

Vladimir Oravsky: Sibelius – 150

Johan Julius Christian ”Jean” Sibelius hade en viktig roll i Finlands nationella väckelse, men hans modersmål var svenska. Han var född 8 december 1865, det vill säga för 150 år sedan. Sånt kan naturligtvis inte gå obemärkt, inte ens i Sverige.

Här nedan bjuder jag på tre av mina galet fria associationer kring Sibbe, som jag ganska så familjärt kallar Sibelius.

Association numero yksi

Jean Sibelius kända verk ”Finlandia” är från 1899, det vill säga från året då Finland var storfurstendöme i personalunion med Ryssland och styrdes av den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov. Bobrikov som skulle stävja den finländska separatismen, sköts i senathuset år 1904 av den finske aktivisten och attentatorn Eugen Schauman. Han kunde ha opererats av ryska läkare, men han insisterade på finska, och dagen därpå var han iklädd träfracken.

Trots att ”Finlandia” bytte namn till ”Impromptu”, det vill säga ett instrumentalt musikstycke som ljuder som om det vore improviserat i stunden, blev det ändå förbjudet av den ryska överheten. Och vem vann till slut? Ja, är inte Finland ett självständigt EU-land kanske? Och var inte ”Finlandia” under en tid mer älskad i Finland än den finska nationalsången?

Både Finlands nationalsång ”Maamme” och Estlands nationalsång ”Mu isamaa, mu õnn ja rõõm”, är komponerade av en och samma snubbe, nämligen den tysk-finske romantikern Fredrik Pacius. Och trots att nationalsånger låtsas uttrycka sina nationers identitet, känsla och natur, så är det också en och samma komposition, en och samma melodi, och en och samma orkestrering som Finland och Estland delar med varandra.

Estland ville vara självständigt och förkastade Sovjethymnen, komponerad av grundaren av Röda arméns famösa kör, Aleksandr Vasiljevitj Aleksandrov.

Association numero kaksi

“Life's but a walking shadow, a poor player / That struts and frets his hour upon the stage / And then is heard no more: it is a tale / Told by an idiot, full of sound and fury, / Signifying nothing.”

”En skugga blott, som går och går, är livet, / en stackars skådespelare, som larmar / och gör sig till, en timmes tid på scenen / och sedan ej hörs av. / Det är en saga / berättad av en dåre. / Låter stort, / betyder intet.”

Så är det och det blir aldrig annorlunda. ”Larmar och gör sig till!” Vem skrev dessa vackra, sanna ord?

De finns för evigt inskrivna i ”The Tragedy of Macbeth”, en pjäs omgärdad av sådan mystik att i många kretsar vågar man inte ens uttala dess namn. De kallar den ”Den skotska pjäsen” i stället. ”Macbeth” skrevs av Shakespeare. Hans sista verk var ”Stormen”, sedan dog han. Trehundra år senare tonsattes ”Stormen” av Sibelius och det blev också hans sista verk. Sedan dog även han. Nionde symfonin är annars den symfoni som gärna vill vara en komponists sista. Schuberts, Beethovens, Bruckners, Dvoráks. Schuberts symfoni nummer åtta i h-moll är den ofullbordade och kallas även så, som om han dog innan han hann skriva färdigt den. Men så var det inte.

Mahler försökte förlänga sitt liv genom att lura Beethovens vålnad som gör anspråk på att man bara får skriva nio symfonier, och kastade sig därför över verket ”Das Lied von der Erde”, som först var menad att vara hans nionde symfoni, men blev en icke-symfoni för sångsolister och orkester.

Han återvände till symfonier senare och vips blev symfoni nummer tio ofullbordad. Ödet är nämligen inte helt utan aritmetiska kunskaper och Mahler tvingades se sig besegrad och därmed även död.

Kompositören Weber, inte han med ”Friskytten”, utan tolvtonsmusikens mästare Anton Weber, trodde också att hans liv var räddat när tyskarna år nittonhundra fyrtiofem äntligen drevs ut ur hans hemland, men blev månader efter krigets slut vådaskjuten till döds av sitt lands egen befriare, en amerikansk friskyttesoldat, när Weber var ute på natten för att röka en cigarr och rasta sin hund.

Association numero kolme

Många konstnärer, författare och inte minst kompositörer doppade sin inspirations penna i sprit och andra inspirationsmedel. Att nationalhjälten Sibelius var påhejad med konjak och cigarrer i kombination med en myckenhet av kinin, hörs bland annat på hans ”Valse triste”, en programlåt såld för en spottstyver och skriven till pjäsen ”Kuolema”. ”Valse triste” gjorde förläggaren till en burgen borgare.

På Nivrena skolan i Kvissleby straffas klottrarna med tvångsmatning med klassisk musik från radions P2 på rasterna. Elevrådsrepresentanten Sofia Wilhelmsson sade att alla på skolan tycker att den klassiska musiken är dålig och klagar… Den får nog klottrarna att sluta klottra. Grupptryck är inte förbjudet i Sverige, men kollektiv bestraffning?

Vandalerna plundrade Rom år 455 och sedan dess betyder ordet vandal en hänsynslös förstörare på så gott som samtliga europeiska språk. I Sverige är dock numera vandalerna bärare av högsta kultur och i det mörka Småland har man byggt ett påkostat museum åt dem, Vandalorum. Tidigare bestraffades olydiga elever med att få knäsitta på torkade ärtor med en struthatt på huvudet, idag tvingas vandalerna och deras oskyldiga kamrater lyssna på klassisk musik, och om inte ens det hjälper kommer pedagogerna troligen att tvingas använda sig av de mest drastiska bestraffningsåtgärder såsom att lära värstingarna stava och lära sig lika fin retoriksvenska som våra makthavare Stefan Löfven, Margot Wallström och Mona Sahlin frikostigt sprider runtomkring sig.

Jean Sibelius ”Symfoni nummer 4 i a-moll” beskrevs av en inflytelserik amerikansk kritiker som ”dissonanta, dystra muttranden som inte leder någonstans”. I dag är denna symfoni Sibelius mest värderade och försedd med det fega tillägget ”den djärva”.

Musikkritikern och kompositören Virgil Thomson trodde sig lyckas beskriva Sibelius ”Symfoni nummer 2 i D-dur” genom att skriva att den var ”vulgär, slapp och obeskrivligt provinsiell”. Vad han dock helt oväntat lyckades med, var att beskriva sitt egen brist på både kunnande och smak. 

Boris Pasternaks roman ”Doktor Zjivago” kunde först inte hitta en utgivare och när romanen kom så småningom ut i Italien, smädades den av kritiker på en mängd intressanta sätt. Inte att undra på att Pasternak avstod från att hämta sitt Nobelpris.

John Ruskin skrev ”I mina öron låter Beethovens musik alltid som om man hällde ut en säck spik, med en hammare som ramlar i golvet då och då” och en amerikansk förståsigpåare recenserade Beethovens ”Missa solemnis” med det kanske inte alltför översvallande omdömet ”Det allmänna intryck jag fick var att konserten bestod av indianska stridstjut och ilskna vildkatter”. Man skulle kunna tro att denne milde recensent hade indianskt påbrå och att hans stam specialiserade sig på vildkattstämjning. Men så var inte fallet.

Det är bra att kunna många språk men som tur var kunde Beethoven inte engelska och därför slapp han läsa dessa femettors omdömen. Vid den tiden var han 54 år gammal och döv som en daggmask. När han dirigerade denna berömda konsert i Wien, stod han med ryggen mot publiken på podiet, och var förkrossad eftersom den tystnad som omgav honom tydde på ett nederlag. Men när han vände sig såg han ett hav av finbeklädda extremiteter som applåderade och entusiastiskt skramlade med juveler. Vad kan man lära sig av detta, om inte att man bör vända sig om, trots titeln på dokumentären om Bob Dylan ”Don’t Look Back”.

”The Times They Are a Changin”.

Piotr Iljitj Tjajkovskijs ”Pianokonsert nr 1 i b-moll” är kanske den mest berömda av alla pianokonserter. Den används i allt, från att filmregissörer väljer den som filmmusik till att rockgrupper tar sig an den och presenterar den som den trendigaste musikens senaste hit. Men Nikolaj Rubinstein, den störste pianovirtuosen under Tjajkovskijs tid, tyckte att stycket var ”ett förskräckligt larmande buller” och han betackade sig för att spela det. Tysken Hans von Bülow uruppförde det däremot i det kulturlösa USA.

Tjajkovskijs andra musikaliska ”måste” heter ”Violinkonsert i D-dur” och det finns minst 70 kända inspelningar av detta verk. Men den internationellt verksamme ungerske professorn och violinistmästaren Leopold Auer och som Tjajkovskijs förärade stycket till, tyckte att det var ospelbart och rekommenderade den homosexuelle T att dra – dock inte ner sina byxor, utan att dra åt helvete. Den ryske violinisten Adolph Brodsky uruppförde denna violinkonsert, dock i det depraverade Wien. Han hade tur, stycket blev recenserat, även om omdömet om det kanske inte helt var det förväntade. Så här skrev den kände kritikern Eduard Hanslick: ”… snart tar vulgariteten överhanden och behärskar den till den första satsens slut. Violinen spelar inte längre. Den kastas omkring. Den slits sönder. Den blir blåslagen. Jag vet inte om någon förmår bemästra dessa hårresande svårigheter, men jag vet att herr Brodsky torterade sina lyssnare såväl som sig själv. Adagiot med sin ömsinta ryska melodi försonar oss nästan, vinner oss nästan. Men den avbryts tvärs för att ge plats åt en final som för oss mitt in i den grova och brutala munterheten i en rysk marknad. Vi ser råa och gemena fysionomier, vi hör svordomar, vi känner lukten av dåligt brännvin. Friedrich Vischer sade en gång om oanständiga målningar att det finns tavlor som ’stinker i ögonen’. Tjajkovskijs violinkonsert föder för första gången den motbjudande idén inom oss att det kan finnas musik som stinker i öronen.”   

Vilken härlig recension. Jag skulle önska att min pekbok ”Du är mitt barnbarn - jag är din morfar” fick en sådan.

Liksom den store Ludwig van, skrev också Tjajkovskij symfonin ”Pathétique”. Den går naturligtvis i moll. H-moll.

Man kan förstå Stanley Kubricks förkärlek för Richard Strauss. Liksom även Orson Welles, en annan av Strauss fans, var båda sysselsatta med att återberätta historier om monumentala outsiders. I Strauss fall var det förutom Don Quixote de la Mancha (”Don Quixote op. 35. Phantastische Variationen über ein Thema ritterlichen Charakters.”) även Till Eulenspiegel, Macbeth, Elektra, Don Juan och så Zarathustra, vars tema ”Så talade Zarathustra”, serverades till en otalig publik genom Kubricks opus magnum ”2001: A Space Odyssey”. Welles och Kubrick var de stora realisterna inom filmen: Welles införde rumstak och djupfokus redan i den till dags dato oöverträffade superfilmen ”Citizen Kane” och Kubrick lät till och med utveckla en ny lins för att han skulle kunna filma inomhusscener i ”Barry Lyndon” i skenet av enbart levande ljus. Strauss införde realistiska, beskrivande ljud inte minst i sina tondikter. Får som bräker, gäss som ga-gann-gackar, vind som blåser … Det mesta av det innovativa och filmiska hos Pink Floyd är en transformering av Richard Strauss …

Liksom Welles och Kubrick tillhörde filmens största, ansågs även Franz Strauss son och Richard Wagners stora dyrkare, Richard Strauss, vara en av de största inom musiken. Han faktiskt dominerade den tyska musikscenen under sin levnadstid. Stora män har naturligtvis även stora fiender. Om Strauss ”Elektra” skrev New York Times: ”Det är en kolossal orkesterorgie utan det minsta som kan kallas för musik i partituret, och den ställer övermänskliga krav på sångarnas och musikernas fysiska och andliga krafter. Orkesterns fantastiska imitativa effekter är blodisande, drastiska och brutala i högsta grad. Det är tur för åhörarna att stycket inte är längre, för det skulle vara alldeles för nervpåfrestande.”

En annan professionell kännare skrev, om än om ett annat stycke: ”Det här är inte musik, det är ett hån mot musiken.” Och Claude Debussy hävdade: ”Att lyssna till en tondikt av Strauss var som att tillbringa en timme på dårhus.”

Rätt så lustigt med tanke på att Debussy var impressionist och impressionisterna hade det inte för lätt, varken inom musiken eller måleriet. När Waclaw Nizynski använde sig av den amorfe Debussy i en av sina numera berömda baletter, så slutade det med en skandal. Samme Debussy som angrep Strauss innovativa förmåga har skrivit: ”Jag blir mer och mer övertygad om att musiken till själva sin natur är något som inte kan stöpas i en traditionell och fixerad form. Den består av färger och rytmer. Resten är bluff, påhittad av känslokalla dumbommar som rider på Mästarnas rygg, Mästarna som för det mesta inte skrev något annat än den musik som deras tid ville ha.”

Här ser man att en människa inte alltid är konsekvent i sina handlingar. Kom det som en överraskning?

Visste du att Wilhelm Peterson-Berger älskade katter. Lyssna bara på hans musik…  

Avslutningsvis några kloka ord från födelsedagshästen Jean Sibelius egen mun: Det är svårt att umgås med konstnärer. Man måste välja affärsmän om man vill konversera, ty konstnärer talar bara om pengar.

Copyright Vladimir Oravsky

 

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen