Nöje Jönköping

Oravsky: Så funkar världen

Oravsky: Så funkar världen

Goethe var bara 25 år ung när han år 1774 fått utgivet sin odödliga brevroman „Den unge Werthers lidanden“. I den anträffas bland andra även den ständigt citerade observationen „[…] daß Mißverständnisse und Trägheit vielleicht mehr Irrungen in der Welt machen als List und Bosheit. Wenigstens sind die beiden letzteren gewiß seltener.“ / „... missförstånd och försummelse orsakar flera påfrestningar i världen än svindel och illvilja. I varje fall de två sistnämnda är mera sällsynta”.
Jag tänkte på detta när jag i Sveriges Radios P1, lyssnade på Svetlana Aleksijevitjs Nobelföreläsning som hon dagen innan höll i Börshuset i Stockholm. Aleksijevitj tilldelades Nobelpriset i litteratur ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.
Hennes tal var på ryska, så det är lättförståeligt att det för svensk radio översattes till svenska och att det var en meriterad skådespelerska som läste upp det. Aleksijevitj är en erfaren berättare med insikt om hur hon framkallar den effekt hon vill åstadkomma, och hon är mycket omsorgsfull i sina förberedelser – hon kan jobba mycket mycket länge med sina formuleringar, innan hon är nöjd med dem och den helheten de ämnas åstadkomma.
Hon är 67 år gammal och under de senaste 35 åren har hon gett ut ”bara” fem ”dokumentära”, ”mångstämmiga” verk, de som hon själv benämnde ”sviten med utopins röster”. Hon är således särdeles medveten om nödvändigheten av arbetes stränga stringens, inte minst när det gäller att skriva för ”evigheten”, och inte bara för att fylla sidutrymme i någon gratis reklamtidning.
Det förhåller sig otvivelaktigt så att hon har satsat hela sin själ och sitt kunnande i denna Nobelföreläsning, då denna var ämnad att summera hela hennes författargärning och budskap - den skulle vara hennes egen epitaf , hennes egenhändigt karvade ”gravsten”…
Hon, drabbad av den sovjetiska och belarusiska kontrollapparaten, räknade inte med, att det finns något som heter Sveriges Radio, och som med sina egna herraväldefasoner, kommer att sända hennes tal ”i en något förkortad version”…

”Den samtida novellkonstens mästare”, var den motivering med vilken Alice Munro tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2013. Motiveringen var lika kort och lika balanserad, som Munros författarskap. Man kan inte plocka bort ett enda ord från den om man är angelägen om att behålla dess mening. Akademiledamoten, forskaren och författaren Horace Engdahl sade om Munros noveller, att dessa är såpass fulländade, att man inte kan ta bort eller förflytta ens ett enda komma i dem, utan att förstöra dem.
Icke desto mindre sände Sveriges Radios P1 inte mindre än tre av Munros noveller (”Ögat”, ”Natt” och tre 22-minuters avsnitt av ”Miles City, Montana”) i – för att citera programmens presentatör och tillika producent Gun Ekroth – ”något förkortat form”.
Den som lyssnade på denna uppläsning av Munros skapelser, och samtidigt inte var bekant med hela och ostympade versioner av hennes enskilda verk, måste ha ställt sig frågor som, vad är det Munro fick Nobelpriset för? och vad är det Svenska Akademien pysslar med, när de satsar Nobels slantar på något sådant som dessa noveller?
Vad blir nästa bidrag i SR:s ”kultursatsning”? Att läsa ur ”Det Bästas Bokval” i ”något förkortat form”?
Ordet ”förkortat”, är SR:s och SVT:s förskönande omskrivning av begreppen ”vanställt” och ”underställt kontroll”…
Varför vanställer SR och SVT vissa program? Anledningarna kan vara legio. Det första jag borde tänka på är okunnighet och dumhet, men, för att ”vända på Goethe”, det rör sig om egennyttiga uppsåt.
Bara i Sverige finns det tusentals människor som arbetar i den så kallade kultursektorn, människor som dessvärre inte har något eget av värde att bidra med. Så de bidrar i stället med sin kulturkyparverksamhet.
Men emedan en garçon bär ut maten från köket till konsumenten i det skick som kocken förberedde den, stoppar en kulturkypare sina klibbiga fingrar i det hen serverar, självsvåldigt avlägsnar bitar från den, rör om det, och omdanar en smaklig välkomponerad rätt, till något som i det långa loppet leder till kräkningar, diarréer, diabetes och fetma.
Gun Ekroth, eller vem det nu må vara, är intresserad av betalda arbetstimmar och dessutom drivs hon (och hennes gelikar) av storhetsvansinne-”ambition”, som, falskeligen förleder henne (och dem) att tänka ”hur fint det kommer att låta att hon (och dem) fick uppdraget att bearbeta till och med sådana tankegiganter som Nobelpristagare för det mesta onekligen är.
Det är mitt omdöme och det finns även andra: Gun Ekroth har belönats av flera kulturinstitutioner för sitt slaktararbete. Fast belöningsmotiveringen lät inte så som min, utan den låter påskina att hon genom sitt radioarbete har fungerat som förmedlare mellan litteraturen och publiken.
Visst, man kan ha även den synen på detta arbete. Eftersom de som delar ut sådant pris, med denna motivering, vill också känna att de gör något viktigt, att de utgör en aktiv del av historien, och inte bara är välbetalda men för den eviga kulturen betydelselösa kulturkypare. De betraktar litteraturen som om den var föda, och publiken som om den befann sig på gränsen till skeppsbrutnas svältningsdöd. Och de som drabbades av det omilda ödet, kastar sig som bekant, över vilket kadaver som helst, utan urskiljning och utan konsekvenser.

© vladimir oravsky

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen