Konsumentmakt

Konsumentmakt är den makt som konsumenter skulle kunna ha, om de agerade tillsammans, förenade i en stor grupp. Konsumentmakt skulle då kunna verka maktutövande – så som en konsumenternas fackförening. 

En fackförening kan under vissa förhållanden utöva inflytelsemakt, konsumenterna kan det däremot inte. Anledningar till denna maktavsaknad är, flera. Lättja är en, frånvaro av en samlande och drivande person eller organisation är en annan, likgiltighet är en tredje, en rad föga övertygande ursäkter är en fjärde, femte, sjätte och sjunde.

Jag uppsökte Rosegarden Neo Asian restaurang i Jönköping ägd av Lucky Market AB. Stället var fullsmockat och jag träffade inte så få bekanta där. Faktiskt förvånansvärt många.

En liten, kanske 2 deciliters läsk av coca-cola typ kostade 28 svenska kronor. Yes, så är det.

Hur var läsken då, förutom att Rosegarden tog överpris för den?

Min bedömning är att den först har kokats cirka en timme, och när det var otvivelaktigt så att det bruna sötvattnet inte innehöll ens ett minsta spår av kolsyra, då kyldes den ned, klar att säljas, för överpris.

Det simmar några olikfärgade guldfiskar i Rosegardens lokal i en smal bassäng. Om fiskarnas vatten var lika syrefattigt som den cola läsk som kostar 28 svenska kronor per glas, så skulle fiskarna vara lika döda som de fiskar som på samma restaurang serveras på en handknådad klump av smaklöst ris, under benämningen sushi. 

Hur var maten då? Smaker och färger kan man inte ha objektiva åsikter om, lär en rad ordspråk ut på flera olika språk, men samtidigt förlitar vi oss på den trendsättande Michelinguiden och följer även ett oräkneligt antal teveprogram i vilka man tävlar i mat. Så nog kan man uttala sig både om smaken och färgerna med en viss ackurates, åtminstone inom samma kultur- och geografiskt område.

Jag menar att den starkt dominerande färgen på maten på Rosegarden var brun, även om jag vet att brun inte är en enskild färg utan en benämning på en rad färger i färgspektrumet mellan gult och rött.

Och färgen leder oss till smaken. Det bruna har nämligen åstadkommits med den riklighet av sojasås i vilken man på Rosegarden dränkte och kvävde allt vad kallas kokkonst. Allt smakade soja och överhettat grisfett och bränd olja. Till och med anrättningen som uteslutande bestod av grisars hudvävnad, som på svenska fick namnet svål, och som på Rosegarden serveras som rent kött…

Även om jag inte berättade om hur dragigt det var på denna restaurang, och hur et cetera, tror jag att det ändå framgår, att jag inte var 100 procentigt nöjd med den och dess mat.

Som tidigare nämnt, det var fullsmockat på Rosegarden, och jag träffade inte så få bekanta där. Faktiskt förvånansvärt många. Jag kontaktade några av dem, för att utröna om det bara var jag som var ovanligt känslig, eller om det skulle finnas andra som tyckte att Rosegarden inte skänker den upplevelse som dess engelska namn lockar med. (Joe Souths evergreen ”Rose Garden” påstår faktiskt ”I beg your pardon / I never promised you a rose garden…”

”Jag blev dålig i magen efteråt.. Har fortfarande lite ont. Sannolikt sista besöket.” Detta är det ordagranna vittnesmålet från en chef på en ganska så stort Jönköpingsföretag.

”Vidrigt, obegripligt att det finns så mycket folk här. Aldrig mer detta ställe”, säger en egenföretagare, som är van att flera gånger i veckan äta ute med sina kunder.

Jag frågade en kvinna med ett serviceyrke, som mer eller mindre kräver av henne att vara vänligt inställd till allt, alla och envar. Hennes omdöme om Rosegarden var ”Jag återvänder till detta ställe bara om min chef beordrar det och dessutom står för notan.” 

Någon positiv respons fick jag överhuvudtaget inte, och ändå träffade jag på Rosegarden även folk som dinerade där både två och tre gånger tidigare.

Hur kommer det sig? Eftersom de går ut kollektivt, hela gänget, hela avdelningar. Och ingen vågar vara det svarta får som ”förstår” sin anställnings påtvingade familjära sammanhållning. Den stämpeln vill man inte riskera att få sig tilldelad, så man är beredd att pröjsa 28 spänn för en kolsyrebefriad cola och krubb av undermåligt och kanske även vådlig, kvalité. 

Som sagt: jag har skriftliga och muntliga redogörelser på att Rosegarden är ett ställe som inte serverar direkta läckerheter… Så det är inte bara jag som beklagar sig över Rosegarden. Jag kan faktiskt ge ett positivt omdöme om maten om den förtjänar det.

Den 30 december var jag på en tillställning där värden serverade bland annat gott, även en pyttipanna beredd på ansjovis och lax. Det smakade hur gott som helst, trots att jag egentligen tycker att fisk gör sig bäst i floder och sjöar och hav och sagor, men inte på tallriken.

Jag reser mycket, mer än de flesta, skulle jag tro. En rätt som jag försöker så gott som alltid beställa är anka. I alla dess hundra serveringsformer. I Kina, i Macao, i Chinatown i Los Angeles, i you name it. Jag vet hur gott en anka kan smaka.

På nyårsafton var jag hos en tjej, hon skulle servera anka. Jag tänkte oh nej, detta kommer knappast att sluta väl. Tänk om hon kommer avkräva mig på mitt omdöme…

Det var den bästa ankan nånsin jag fick njuta av, med välavvägda och välkomponerade tillbehör och förrätt och efterrätt.

Jag kan uppskatta mat och jag kan avgöra när en restaurang serverar mat eller en förolämpning. Som exempelvis Mi Cocina i Jönköping, där det dukades fram ett slags lasagne som trots att det var på en sommardag (den 9 juni), fortfarande var oupptinad.

På Casa Grande, fortfarande i Jönköping, beställde jag pizza och där kompenserades jag rikligt för den oupptinade rätten på Mi Cocina, genom att den serverade pizzan var ordentligt uttorkad och dessutom vidbränd i kanterna. Har de ingen känsla för vad som är passande att lägga på bordet framför en kund och vad som inte är det? Värnar de inte om sin image? Uppenbarligen inte. Eftersom de troligen är medvetna om att konsumentmakt är inget annat än en papperstiger.

Sedan den pizzan, har jag avstått från allt som på något vis påminner om denna utmärkta rätt, trots att jag verkligen gillar pizza. Har ni någonsin smakat på pizzor i pizzerian, Pizza 4P's i Hô Chi Minh-staden? Yes, ni läser rätt. Så skall en pizza-rätt smaka och se ut.

Mi Cocina var halvtom, Casa Grande hade dock så många gäster att vi först fick vänta innan vi fick ett bord och sedan vänta än en gång innan det befriades från efterlämningar efter de lämnande gästerna. 

Jag planerar ganska så noggrant vilka restauranger jag tänker uppsöka i den och den staden. Är jag i Singapore, så dinerar jag gärna på hotell Raffles, där Ernest Hemingway och W. Somerset Maugham superade och intog sina Singapore Sling- tuppstjärtar, mera kända som cocktails. Trots att det är länge sedan sist, minns mina barn fortfarande de oförglömliga glass-pyramiderna de beställde där.

Annars är det följande som gäller: är det mycket folk på en restaurang och man kan se att den har en stor omsättning, då är det högst sannolikt att den är värd ett besök. Undantaget bekräftar regeln hävdar en ordspråksregel, och om regeln är att de välbesökta restaurangerna serverar god och prisvärd mat, så utgör en del Jönköpingsrestauranger de sorgliga undantagen som bekräftar denna regel.

Någon, jag minns inte vem, har berättat för mig att Jönköping är en tät restaurangstad. Det är den inte. I en tät restaurangstad, vaskar den naturliga selektionen fram ett antal restauranger som serverar riktig god mat enligt alla konstens regler och miljö- och hälso- och andra trender.

Enligt mig behöver Jönköping åtminstone 100 restauranger till.   

Och slutligen: jag är medveten om, att skriva om dåliga restauranger i Jönköping är nära på perverst när det samtidigt och i samma stad finns en hel del romska tiggare som skulle vara mycket tacksamma om de fick tillräckligt med mat för dagen.

Försök bättra på er image Rosegarden Neo Asian restaurang, Mi Cocina och Casa Grande, men även andra matställen, och bjud dessa människor på lite värme och mat. Jag lovar att skriva även om det, om det händer.

© vladimir oravsky  

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen