Världen

"Forever and ever..."

"Forever and ever..."

Sommaren 1972. Jag har gått ut nian och ska vara utbytesstudent i England under en månad. Mitt livs första resa på egen hand. Min första flygfärd, från Torslanda till London. Spänning och förväntan. En annan tid, en annan värld än i dag.

BBC visar Top of the Pops. Jag och min kompis Ian tittar på de olika artisterna som flimrar förbi på den svartvita TV:n. T. Rex är mina favoriter. Då händer det: David Bowie sjunger "Starman" och åmar sig runt gitarristen Mick Ronson. Men hallå, kan man verkligen bete sig så? 
Sedan tar låten totalt över mitt intresse. "There's a starman waiting in the sky..." Jag är förlorad.

I augusti börjar jag gymnasiet. Två tjejer i min klass har också varit i London och är lika tagna som jag. Vi blir klassens Bowie-fraktion.

På alla fester spelas "The rise and fall of Ziggy Stardust"-skivan.
Jag kan den fortfarande utantill, vartenda ord. Och egentligen är det nog texterna som gör skivan unik, mer än musiken.
Bowie är Ziggy och använder ord och bilder som aldrig förut förekommit i populärkulturen.
Jag läser humanistisk linje men lägger mer tid på att analysera Bowies texter än på Stagnelius. Jag pluggar latin till tonerna av "All the young dudes". Det går sådär.

Nästa sommar är det Aladdin Sane som gäller.
Jag städar på ett sjukhus och timmarna släpar sig fram.
Men det funkar så länge jag sjunger "Panic in Detroit" tyst för mig själv: "He looked a lot like Che Guevara, he drove a diesel van..." svabbar jag mig igenom korridor efter korridor och längtar efter att få komma hem och ta skivan ur fodralet med Bowies sminkade blixtansikte och lägga på skivtallriken.

Och så håller det på. Genom åren. Bowie är min följeslagare.
"Diamond Dogs" och Berlin-trilogin med den fantastiska "Heroes".
Jag gör lumpen, jag börjar på journalisthögskolan, flyttar till
Jönköping- vinylen med Bowie är med, vart jag mig i världen vänder.

Ofta står jag utanför skivaffären när en ny skiva släpps, hänger på låset. Jo, det är sant. En ny Bowie är ett event...
Fram till "Scary Monsters", sedan dalar mitt intresse.
Annan musik trycker på, mitt liv förändras- och Bowie förändras.
Det har han i och för sig alltid gjort men nu får jag svårt att följa honom. Jag ser honom med The glass spider-turnén på Ullevi och det är helt ok.

För ett par år sedan köpte jag tre träramar, sådana som passar för LP-omslag och som man kan sätta på väggen, som tavlor. De hänger ovanför pianot. I mitten Patti Smith, "Horses", till höger om den "The Idiot" av Iggy Pop" och till vänster "Heroes" med Bowie.

Nothing will drive them away.

Peter Johnson

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen