Nöje Jönköping

Vladimir Oravsky: Rik som fattig, vi äro alla lika

Vladimir Oravsky: Rik som fattig, vi äro alla lika

Rik som fattig, vi äro alla lika

Inför lagen är vi alla lika. Sägs det.
Inför sjukdomar är vi alla lika.
Inför olyckor är vi alla lika.
Inför polisen är vi alla lika. Sägs det.
Inför läkare och sjukvården och äldreomsorgen är vi alla lika. Sägs det.

Är jag i Stockholm, bor jag på hotell. Så kallade affärsresenärshotell. De håller ganska så bra standard eftersom de är måna om att man (och kvinna) skall återvända till dem.

Vill jag ha det extra, extra lyxigt under mina stockholmsvistelser, uppsöker jag någon av mina stockholmsvänner som på egen hand lyckats arbeta sig upp ganska så högt, och det utan att använda sig av vassa armbågar eller lägga fula krokben för andra.
Förra veckan bodde jag hos Tomas. Han är vd för en av Europas största företag och hans Stockholmslägenhet är betydligt större och finare än den omtalade Margot Wallströms. Och han köpte den för helt egna, skattade pengar och han betalar hela hyran med egna, skattade pengar och han tar inte emot några som helst subsidier från någon som helst för denna eller andra ändamål… Antagligen strävar han inte efter att vara Margot Wallström-lik.

Tomas har ett mindre flertal grannar, en av dem är tv- och bok- och journalismprofilen Leif G.W. Persson. Detta är en viktig information just i det samband jag är på väg att beskriva, eftersom de pekar på att inför ”vardags”-bekymmer är vi alla lika.
Tomas och Leif GW bor i byggnader som är högst två år gamla.
Två år gammalt bröd är ett avsevärt gammalt bröd, men i byggnadssammanhang är ett tvåårigt bygge, inget annat än ett nybygge. Ändå är dessa hus redan fuktskadade.
De tog in fukt för ganska så länge sedan, men eftersom det finns många hus som byggs av samma penningsugna ”experter”, började man dränera dessa hus på fukt först nu, när luften luktade Sibirien och termometern hävdade att det var minus 17. Troligen hoppades experterna på att den förmodade, förestående klimatuppvärmningen, kommer att ta hand om den utpekade fuktskadan.
Grävmaskinen grävde upp husets fundament och släppte därmed in kyla och frost till vattenledningar, som knappast helt oväntat, frös till, och det med omedelbar verkan. Toaletterna slutade spola, diskmaskinerna slutade diska, tvättmaskinerna slutade tvätta, kaffemaskinerna slutade koka kaffe… eftersom alla dessa maskiner trivs bäst när de fylls med kallt vatten.
Annars var det inga problem, eftersom rikt folk inte dricker kranvatten, och de badar bara i mjölk liksom drottning Cleopatra och Marie Antoinette, som bekant.
Reparatörer skulle infinna sig så snart som möjligt.
På lördagen kom de dock inte eftersom i Sverige för man inte ens krig på en lördag, verkar det som. På söndagar upprätthåller man samma arbetstider som på lördagar, alltså inga. På måndagen funderade man på huruvida man borde komma på tisdagen och på tisdagen beslutade man, att den efterföljande onsdagen skulle bli en bra dag att utföra reparationen.
Så blev det.
Efter 5 dagar började kallvattnet rinna. Först lite hostande men bara efter en kort stund kunde man bajsa hur mycket man än hade lust till och inte bara det, man kunde även nyttja vattenklosettens spolarfunktioner.
Och precis när jag kände mig som en kung och tronade på tronen, ringde det på dörren. En gång, två gånger, tre gånger. Det var uppenbart att det rörde sig om något mycket angeläget.
Och det var det. En reparatör berättade för mig att vattnet i kranarna rinner redan som en bäck, men att han ville uppmana mig att jag skulle låta vattnet rinna för att det inte skulle frysa igen. Det behöver inte rinna mycket, sa han.
Inte mycket, sa jag, men hur länge, undrade jag.
Så länge det är minusgrader och dräneringsarbeten pågår, svarade han.
Är det ekologiskt hållbart, och vad kommer det kosta mig, undrade jag och låtsades att vara den dyra lägenhetens rättmätiga ägare.
Va’ inte orolig, sa mannen, Peab kommer att betala.
Att Peab är ”Nordens samhällsbyggare”, vet alla som besökt dess webbplats.
Jag lät vattnet rinna cirka en halv dag, sedan stängde jag av den. Jag tänkte att jag visserligen inte ville vara utan ett fungerande dass, men å andra sidan, mitt miljösamvete ställde sig mellan min bekvämlighetsivran och miljön, och miljön vann och jag stängde av vattnet och väntade på att frosten återigen skulle ta över kommandot över toaletterna, diskmaskinen, tvättmaskinen, kaffemaskinen…
Någon kom dock på att husets hyresgäster antagligen inte skulle hålla kranarna öppna, och denne eller denna öppnade därför en vattenkran som är inbyggd på husets gavel.
Och nu följer ett intelligenstest.
Vad tror du händer med det vatten som dag ut och dag in och dag ut och dag in rinner ur kranen rakt i det öppna?
Om du svarar att det bildar en pöl som är lika stor som en mindre sjö som sträcker sig ända till husingångens tröskel, då har du förmågan att räkna ut ett och annat i förväg.
Om du dessutom räknar ut att denna konstgjorda sjö omedelbart fryser till en lika blank som hal yta, då är du ännu mer förutseende och kan därmed troligen inte söka jobb på Peab.
Än så länge har ingen brutit vare sig ett ben eller en hand eller annat på denna väl tilltagna oplanerade isyta, och låt oss hoppas att ingen kommer att göra det. Men när tövädret infinner sig, så kommer allt detta vatten sjunka ner och återigen dränka husets fundament.

Nästa vecka skall jag återigen till Stockholm. Denna gång skall jag bo hos Sara, medialt känd feminist och teatervetare. Hon sade nyss att hennes toa fungerar och dessutom, brukar hon bjuda på frukostar som vida konkurrerar dem som man får på Stockholms affärsresenärshotell…


© vladimir oravsky

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen