Nöje Jönköping

Oravsky: Jag, en miljöbulimiker

Oravsky: Jag, en miljöbulimiker

Jag jobbade på en stor statlig institution som under en alldaglig arbetsonsdag, plötsligt drabbades av uppjagat miljömedvetande. Då skulle de som tog en cykel till jobbet få en klotformad, i rött vax indränkt ost, en edamerost. Denna ystade mjölkprodukt blev belöning för de anställdas miljömedvetenhetssträvan.

Att ha cykel med sig till jobbet, behöver inte alltid betyda att man cyklar på den till jobbet. Men sånt begrep inte jag, liksom jag inte heller begrep vad en röd ost har med cyklandet att göra, och varför osten heter edamer när den tillverkas i Östersund och inte i den nederländska staden Edam.

Men det mesta har sin förklaring, bara man har tålamod att låta sig överraskas av den. Försök lyssna under en hel svensk minut på våra politikers bortförklaringar, så bekantar du dig med det jag menar.

Edamerost kallas i flera länders folkmun babianrumpa, och min gissning är att detta har sitt ursprung i den påtagliga likheten mellan den iögonfallande röda ostytan och babianernas lika röda matsmältningsmynning.

Och cykling och röd rumpa… Got it.

Där ser du, jag sa att det mesta kan förklaras på något vis, eftersom inget i denna förgängliga värld är så formbart och böjbart som människans samvete och hennes ordflöde.

Jag var den ende på företaget som cyklade till jobbet oavsett årstider och det rådande vädret. Det spelade inte den minsta roll om solen smälte asfalten eller om snöyran omvandlade vägunderlaget till en hal isbana, jag och min cykel var alltid oskiljaktiga från varandra. Ändå gick den röda rumposten till nästan samtliga mina kolleger, men jag, jag fick vara utan.

Förklaringen: eftersom jag ändock cyklade, oavsett vad. Det är ”syndarna”, de veka, de ännu ofrälsta som behövde uppmuntras, sades det.

Touché.

Jag är miljömedveten. Mycket. Jag tar aldrig hiss, spelar ingen roll vilken våning jag skall klättra till. Hissen är en energitjuv som dessutom inte utnyttjas effektivt. Hur många gånger finns det inte bara en eller två passagerare i en hiss, som enligt föreskriften lätt kan ta upp sju fullvuxna svenskar men i verkligheten fyrtio sju, något jag vet, eftersom jag organiserade en demonstration av detta för en slapp HSB styrelse.   

Dessutom färdas en hiss upp till 50 procent utan att innehålla någon last alls. Det senast nämnda skulle kunna avhjälpas genom att bemanna hissarna med uniformerade hissflickor och hisspojkar som 24/7, dvs. alltid, skulle finnas inne i för dem betrodda hissar. Anställ gärna våra inhemska invandrare, de törstar efter meningslös sysselsättning. Så löser vi flera problem med en enda åtgärd och slår dessutom två husflugor i en enda smäll.

Går jag trappan, tänder jag inte i trapphuset. Jag behöver inte ha ljuset på för att se hur jag förflyttar mina fötter från ett trappsteg till ett annat. Har du någonsin sett en tusenfoting med en pannlampa kanske? Och den har flera fötter att koordinera än en tvefoting. (Jag hör dig redan bråka med mig och argumentera med att högsta antal ben hos en tusenfoting uppgår till 750. Det kan jag hålla med om, mestadels på grund av att det faktiskt förhåller sig så, men skulle du förstå vad jag menar om jag skrev en sjuhundrafemtio-foting i stället?) 

Jag cyklar eller går, men helst cyklar jag, eftersom att slita skor, påverkar miljön mer än att slita på cykeldäck.

Jag har ingen bil och jag använder mig inte av lokal kollektivtrafik, som jag menar, och kan även bevisa, är större miljöbov än privatbilism. Dessutom finns det inga svenska städer vars storlek avkräver av sina friska medborgare motoriserade fordon. Det finns dessvärre alltid och överallt ett undantag, och i det här specifika fallet, heter undantaget Kiruna. Och andra sidan, i Kiruna pågår stadsflytt, så om man inte har alltför bråttom, kan man i lugn och ro invänta tills byggnaderna och adresserna kommer till en.

Jag röker inte. Mest av hänsyn till dig. Rökare kostar samhället, det vill säga dig och mig, stora summor. Och du är medskyldig, eftersom du går med på att subventionera cancerodlarna. Det är som att subventionera våra karriärpolitiker. Rökare har i allmänhet flera sjukdagar än icke rökare. Tycker du att det är okej? Politiker behöver inte vara sjuka för att kunna avnjuta arbetsdagar utsträckta i sina bekväma sängar.

En rökare betalar 3 kronor för en cigarrett. Hen bränner ner till grunden 3 av egna kronor tillsammans med varje cigarrett. I stället för att skänka dem till behövande.

Men förutom de tre kronorna, bränner hen till aska ytterligare cirka 10 kronor, de som du har bidragit med, genom olika subventioner som tobaksindustri lobbade sig till. Även detta är dessvärre kontrollerbar sanning.

Vart enskilt tobaksblad färdas flera mil än John Glenn, innan det och dess tjära, nikotin och kolmonoxid, slutar som potenta cancerframkallande ämne i någons lunga. Och Glenn gjorde inte mindre än hela två rymdflygningar… (Jag vill påpeka dock, att det varken var John Glenn, Glenn Miller eller ens Glenn Quagmire, som lånade sitt namn till cigarrettmärket Glenn. Fast den hjärtlöse sexgalningen, våldtäktsmannen och till råga på allt piloten Glenn Quagmire, skulle ligga bäst till.)

När år 2016 började trädde flera nya lagar och lagförändringar i kraft. Exempelvis: Punktskatterna på alla tobaksvaror sänktes jämfört med 2015 och därmed blev samtliga tobaksprodukter billigare. Precis vad det svenska folket behövde mest.

Jag använder nästan inget varmt vatten. Jag värmer inte mitt hus, då min kroppsvärme och min kärlek till nästan, alstrar och strålar ut så mycket värme att jag lätt skulle kunna ta upp tävlan - hur osannolikt det än låter - till och med Åsa Romson.

Jag vägrar att elda för kråkorna, så jag vädrar inte. Jag duschar inte. Jag tvättar inte. Kläder slits mer i tvätten än när man har dem på sig… Men skulle jag till äventyrs behöva både duscha och även tvätta mina kläder, och jag erkänner att sånt har hänt i några enstaka fall, så duschar jag med kläderna på.

Jag köper nästan inga skor och inga kläder, men skulle omständigheterna tvinga mig till det, då blir det i tredje- och i sämsta fall, secondhand. 

Sån är jag. 

Maten får jag genom dumpstring från containers uppställda nära matbutiker. Det är fullgod mat som ofta skämmer ut den uppdiktade bäst före datum- och klockslagsgränsen. Säg mig: Hur skulle en mögelost kunna gå över någon datumgräns? Vad skulle den kunna drabbas av? Psoriasis kanske?

Känns det att någon matrest håller på att lukta kvarglömd gympapåse och likna Arne Weise, då är det bara att låta den jäsa. Eller lägga den i lut. Jag menar maten, inte Arne W. Är surströmming inte en delikatess kanske? Är inte lutfisken varje lyckat julfirandes höjdpunkt?

Där ser du, du med din paranoia bäst före-datum nojan.    

Jag äter mest raw food, men om jag mot allt klimatförnuft ändå behöver värma upp något, så värmer och kokar jag allt på en och samma gång. Varför skulle ett ägg inte kunna tillagas i kaffevattnet, för att använda mig av ett mycket lättfattligt om än fel valt exempel, eftersom ett ägg är mera hälsobringande när det sörplas rått och nescafé har exakt samma verkan på dig kallt som varmt. Dessutom är kaffe en miljöbov. Kaffebönan kräver mycket vatten, som sedan extraheras när den torkas och så sätter man till energin när man rostar den. Sedan paketeras den och fraktas hit och dit på långa vägar och ännu längre flygturer…

Kaffe borde förbjudas. Liksom all långväga mat. Man skall äta som jag, närproducerat. Ekologisk och gärna krokig och böjd mat med många maskar i. Mask är också människor och dessutom med en myckenhet nyttiga näringsämnen i. Det är vår framtida föda, hoppas jag. Lika bra att vänja sig redan nu.     

Jag älskar meloner av alla dess sorter, galiamelon, honungsmelon, Piel de Sapo, cantaloupmelon et cetera. Men jag äter dem inte. Inte bara på grund av att de inte odlas utanför Huskvarna, utan också på grund av att meloner innehåller ca 90% vatten. Vill jag till äventyrs få vatten i mig, så öppnar jag kranen… Och det är verkligen inte alla förunnat. Små barn exempelvis, når inte till den.

Dessutom, och det är nära på det värsta, det som inte är vatten och kissas ut, det brukar man kasta: skalet och alla dessa förbannade kärnor. Vem stoppade i dem? Skall jag betala för dem också? Vilken affärsidé, att ta betalt för avfall.

En grönsakshandlare bad mig att inte skriva negativt om hans grodskinnsmeloner och jag lovade att upphöra med det, så snart dessa kommer att odlas skinn- och kärnlösa. Eller att det blir kutym att dessa betydande rester återköps, ungefär som aluminiumburkar från svenskproducerat öl med 2,8 volymprocent alkoholhalt.
Quid pro quo, som man säger i mina kretsar.

Jag klipper inte mitt hår, det gjorde inte spartaner heller. Eftersom de levde spartanskt. Liksom jag lever i dag.

Ett helt annat liv ägnade sig sybariter åt. Och var är de idag? Sybaris och all dess förföriska lyx förstördes redan år 510 före Kristus, eftersom Gud inte ville ha med deras ohållbart utsvävande leverne att göra. 

Lyx, girighet liksom frosseri äro dödssynder. Tänk på det. Eller vill du kanske spendera din död i helvetet?

Jag förbrukar så lite pengar som möjligt – eftersom det kostar pengar att tillverka dem…

Museer, teatrar, slott, kyrkor… vilket slöseri med värmeenergin. Tomma salar så långt ögat når. Men de skall ändå underhållas och värmas upp. För vem? För sybariterna. För eliten, som per definition inte kan vara större än liten. Är det demokratiskt kanske? Är det förnuftigt? Tjänar jorden på det? Tjänar mänskligheten på det?

Sjukhus däremot - det är något helt annat. De är proppfulla. Folk ligger precis överallt, till och med i korridorerna. Och ändå finns det sjuklingar som inte orkar tillkämpa sig en liggplats. Att leva i små utrymmen, kräver mindre uppvärmningsenergi. På sjukhus nyttjas således värmeenergin till fullo. Precis så som det borde vara. Jorden behöver flera institutioner som liknar sjukhus. Varför inte bygga om de tomma museer, teatrar et cetera till sjukhus och mentalanstalter? Då skulle vi kunna ha flera sjuka. Fysiskt som psykiskt.

Påverka beslutsfattarna och bidra även du till byggandet av flera sjukhus. Exempelvis genom att dra till dig flera allvarliga och långvariga sjukdomar.

Det klagas på att våra sjukhus inte är tillräckligt rena. Vad är det för dumheter? Varför skall just sjukhusen städas övernitiskt mycket? Vore det inte mera rationellt om patienterna höll sig rena? Finns det ingen längre vi kan avkräva visst personligt ansvar?

Att dammsuga, på sjukhus eller var som helst annanstans, borde vara helt uteslutet, åtminstone ur energisynpunkt. Att dammsuga är som att tvångsmata diabetiker med veritabla kaloribomber.

Folk i allmänhet äter fel mat. I ett hållbart samhälle bör vi äta så att vi får kronisk förstoppning. Hård avföring brinner lika klart och energisnålt som soltorkad komocka. Tänk på det. Dessutom är det så, att man äter mindre ofta om man fordrar sig med riktigt svårsmält mat. 

Toaletter spolas alltför ofta. What a waste som den store Ian Dury sjöng i hans hitlåt “What a waste”. Varför inte vänta med att spola någon vecka? Precis så som jag har för vana. Varför spola efter varje användning, när toastolen knappast är ens till hälften fylld.

Använd inte toapapper. En naturmänniska, en människa som lever i samklang med naturen, använder palmblad. Vi lever i 21:a århundrandet, så visst kan även du leva upp till naturmänniskans flertusenåriga levnadssätt. Torka dig med palmblad. Det är bra för miljön och det är bra för dig. Inte minst om du åtnjuter hemorrojder: palmblad både torkar och smörjer samtidigt.

Låt mig föreslå vissa förbättrande åtgärder, även om det inte kommer förvåna mig alls, om dessa inte kommer att accepteras och antas med det samma. Den breda populasen är inte mogen än, men jag tvivlar inte en enda svensk sekund, att den kommer att mogna längre fram i tiden, bara vi får några grader varmare klimat här i Norden.

Allt i varje hus, småhus som höghus, skall byggas av genomskinligt material, företrädesvis av glas. För att få full insyn och full kontroll. Alla skall veta allt om alla. Alla husväggar, alla golv, alla tak, alla dörrar, alla spisar, alla skåp, alla bord allt, allt, allt, skall vara av genomskinligt material. Även toaletter, rör och ledningar. Det är nämligen i avföring som mycket skit kan gömmas, som vi som verkligen bryr oss brukar säga. Man bör kunna följa skitens väg från våning till våning, från tak till golv, från checkstation till checkstation… Men som sagt, vi är dessvärre inte där än.

Från rumpan till munnen är steget kort. Så lyssna.

Borsta inte tänderna. Men om du nu till äventyrs tänker göra det, i stället för att mera långvarigt få njuta av den eftersmak som den senaste munsbiten skänkte dig, använd inte eltandborste. Den är också en i en lång rad förfärliga miljöbovar.

Inte heller skall du använda dig av tandkräm. Den stjäl dina pengar och slipar bort och försvagar dina tänders friska yta. Och har du funderat över hur det kommer sig att man i Sverige ingenstans kan köpa tandkrämsrefill?

Varför tvingas vi att alltid köpa en hel ny tub? Vad är det för fel på den gamla? Är den sliten kanske?

Det enda felet ur konsumentsynpunkt som den kan ha, är att den fortfarande innehåller åtminstone 14 procent oanvänd tandkräm och som inte kan grävas fram ens med en av medicinalverket godkänd vakuumpump.

Vill du bli omtyckt, av oss miljöaktivister, så tänk på följande: Inga julklappar, inga födelsedagspresenter, inga morsdag-presenter, överhuvudtaget inget sådant som höjer människans konsumtion till nivåer som är högre än de sopberg som våra samhällen numera omgärdas av.

Om du nu skänker bort något, så hoppas jag att du skänker bort det som du själv fått någon gång tidigare och som du med det samma märkte, att du inte har någon som helst användning för. En present som för dig var värdelös då när du fick den, är värdelös nu och kommer att vara värdelös i all kommande framtid. Eller tänker du kanske låta ditt huvud växa, bara för att den skänkta hatten skall passa den? Good luck, Jonathan.

Och skänk bort skänken helst till den som du själv fick den från. Så hen lär sig att leva utan beräknande mutor, som varje gåva oeftergivligt måste betraktas som. 

Julklappspapper, snöre, tejp och liknande är ett definitivt no no. Det finns ingen levande människa som vill ha julklappspapper. Detta kan ganska så lätt bevisas med det faktum att nästan alla avlägsnar det under sin nyfikna kamp att nå fram till det egentliga gåvoobjektet.

Håll med mig om det.

Inga julstjärnor och annat julpynt i fönstren eller annorstädes som lyser och förbrukar el, inga levande ljus som äter upp syre, inga julstjärnor och andra blommor som kräver bevattning… Vatten är en bristvara.

Det leder mig helt osökt till den ständigt gnagande frågan, varför förvaras tonfisk på konserv i vatten? Den är ju död, for Christ's sake. Varken vatten, eller ens olja, kan komma till dess undsättning.

Lyssna inte på radio, titta inte på tv, läs inga tidningar. De är energikrävande både när dess tveksamma innehåll produceras och när det konsumeras. Dessutom förleder dessa till miljödåligheter.

Återvinn bokstäver och ord. Här kan äntligen våra politiker tjäna som ett gott exempel med sina återkommande och kroniskt ouppfyllda löften om mindre arbetslöshet, större social rättvisa, bättre vårdomsorg och liknande, som de till tänderna i tid och otid är beväpnade med. 

Jag återvinner också. Min pekbok ”DU ÄR MITT BARNBARN - JAG ÄR DIN MORFAR” är ett exemplariskt exempel på detta. I den återanvänder jag konsthistorien, det vill säga bilder och tankar av gamla tänkare och mästare. De reinkarneras i den, de fick i den ett nytt och dessutom värdigt liv.

Mahatma Gandhi var min förebild. I mycket. Bland annat i att han sydde sin dhoti av tyg som han själv vävde av tråd som han själv spunnit. Att han även tvättade sina kläder själv var en självklarhet för honom, liksom det även vore för mig om jag nu inte avstod från tvätten av miljöskäl. Till fots och i enkla sandaler marscherade han 40 mil för att i den lilla byn Dandi vid Arabiska havet, framställa sitt eget salt. Det du.  

Jag vill inte skryta och inte heller framhäva mig, men i dag skulle det vara jag som lätt skulle kunna tjäna som exempel för Gandhi: Jag återanvänder allt. Tre slitna lastbilsdäck och en bräda, använder jag mig av som ett bord, två mindre bildäck är stolar på var sin sida av mitt lastbildäcksbord. Flera behöver jag inte ha, eftersom jag inte öppnar dörren när någon knackar på. Jag vill inte slita ut gångjärnen.

Anteckningar och allt annat skriver jag på kanter av de reklamblad och flyers som brevbäraren generöst lämnar i min brevlåda. Som tallrikar använder jag de polypropen- och polystyrenförpackningar i vilka man säljer exempelvis kött. De funkar utmärkt. Faktiskt bättre än traditionella tallrikar. Dessutom slipper jag diska dem, jag slickar dem rena i stället. För mig känns det naturligt och inte som något jag offrar. Men skulle det ha varit det, så skulle jag ändå handla så. Lite måste man offra för miljön.

Som telefon använder jag simpla tomma konservburkar, mellan vilka jag spänner en tråd. Det funkade när jag var barn och det funkade även när min far var barn. Så varför skulle det inte funka i dag? You can't argue with success, som liberalismens första budord lyder.  

Jag överlåter stora delar av mitt hus till andra. Både därför att alla dessa människokroppar värmer upp även mitt rum och för att staten och dess representanter betalar mig så pass mycket för denna humanitära insats att även det stärker mitt självförtroende: Jag blev genom min insats en stolt ägare till ett femstjärnigt hotell med plats för hundra. Om Jesus kunde förvalta fem bröd och två fiskar så att de räckte till att mätta femtusen män enligt Markus, så kan jag  hysa 101 personer på 90 kvadratmeter, enligt Migrationsverket.   

Jag brukar ge råd till mina bostadsgäster. Riktigt användbara råd. Som till exempel detta: Packa inte upp alla dina flyttlådor och annat, utan bara den som du för stunden är tvungen till. Du kommer upptäcka att nästa och näst-nästa år kommer det mesta fortfarande vara ouppackat. Människor, inte minst de på flykt, omger sig med alltför många pinaler, som de egentligen galant kan klara sig utan.

Jag sorterar. Men helst människor. I olika fack och användningsområden. Hen och hen kan jag utnyttja i det och det syftet, så jag kan nog tvinga mig att stå ut med henom trots att hen saknar ett absolut gehör, klär sig inte fullt moderiktigt och luktar fotsvett i håret. Mitt toleranta jag, stärker mitt självförtroende, det ger mig ett varaktigt bevis på att jag är beaktansvärt bättre än alla de som jag fortfarande tål.      

Jag vaknar varje morgon med en enda tanke i huvudet, ”tänk miljömässigt”, och sedan upprepar jag den som ett meditativt mantra. Att upprepa och upprepa, och att upprepa, är bra, tvångstankar är bra, tvångstankar hjälper oss ur krisen.

© vladmir oravsky

(egentligen heter jag vladimir, men jag tänkte spara in en bokstav. Många bäckar små, som man i mina kretsar säger. De mera slösaktiga plägar fullt ohämmat utbrista ”många bäckar små gör en stor å”.) 

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen