Den mest kände personen som du antagligen aldrig hört talas om, är död

Den mest kände personen som du antagligen aldrig hört talas om, är död

Sir George Martin har dött, 90 år gammal. Hela världen minns honom och hans gärning, inte minst de som var med under The Beatles-eran, (som långtifrån är över, enligt mig).

Livet är inte alltid rättvist, så varför skulle döden vara det?

Den 7 mars 2016 dog Michael White, 80 år ung. Har du läst om hans frånfälle någonstans eller hörde du att SVTs Kulturnyheterna eller SRs Kulturnytt eller P1s Kultur nämnde det?  

Michael White påverkade teaterindustrin mer än någon annan jag kan komma på. Du som är någorlunda bekant med nittonhundratalets teater har säkerligen hört talats om eller till och med kanske sett de revolutionerande musikaluppsättningarna som exempelvis ”Oh! Calcutta!”, ”Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat”, “The Rocky Horror Show”, “Two Gentlemen of Verona”, “A Chorus Line”, “Annie”…, samtliga producerade på West End under 70-talet, och samtliga producerade av den våghalsige visionären Michael White. Varken censuren, den rådande moraluppfattningen, de rådande teater-trenderna kunde bakbinda hans fantasi och viljan att bjuda på något nytt, något (ursäkta den i sammanhanget passande svulstigheten), evigt.

Det var också Michael White som tog pjäsen ”Sleuth” till Broadway, där den spelades betydligt fler gånger än 1000, och bidrog till att den filmatiserades åtminstone tre gånger, senast år 2014 under titeln ”Tamanna”.

Michael White producerade även en rad filmer. Inte dussinfilmer som ingen minns, utan många av dem är klassiker som vi minns med glädje och vördnad. Här är några av dem: ”Monty Python and the Holy Grail”, ”Jabberwocky”, ”Polyester”, ”The Hound of the Baskervilles”, ”My Dinner with Andre” “Moonlighting” (som år 1982 vann pris för bästa manus i Cannes), ”Enigma” (som han co-producerade medMick Jagger), kultklassikern ”Countryman” med soundtracket av Lee ”Scratch” Perry och Bob Marley & the Wailers, och inte minst klassikern “The Rocky Horror Picture Show”, som hundratals så kallade journalister livnär sig på, genom att göra intetsägande ”specialprogram” om (även för SR).

Det finns en dokumentär/intervjufilm om Michael White. Den är från år 2013 och heter ”The Last Impresario”. I den vittnar en lång rad vänner, medarbetare et cetera om Michael White. Det är John Cleese, Yoko Ono, John Waters, Peter Richardson, Anna Wintour, Kate Moss, Naomi Watts, Jessica de Rothschild, Spike Milligan, Joshua White,  Lorne Michaels, Nigel Planer, Rachel Ward, Richard O'Brien, Lou Adler, Robert Shaye, Colin Vaines, Bill Oddie, Miranda Darling, Alan Finkelstein, Nell Campbell, Barry Humphries, Julian Sands, Jeremy Thomas och många, många fler.

Michael White skrev redan år 1985 en autobiografi, ”Empty Seats”, och som inte alltid är en uppmuntrande läsning.

Hans vänner berättade att Michael White var mycket generös, godtrogen och lätt att dra vid näsan. Därför var det inte förvånande att han begärdes i personlig konkurs och dog av en hjärtattack.

Det spelar uppenbarligen inte någon roll vilka vänner man har och vem man partajar med. Michael White umgicks med de absolut största inom film-, mode- och musik-industrin, allt i från Andrew Lloyd Webber genom Bob Geldof, Susan Sarandon, Boy George till Naomi Campbell och Jack Nicholson. Det hjälpte inte. Varken inför bankrutten eller döden.

© vladimir oravsky

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen