Jan Němec är död

Jan Němec är död

Jan Nemec blev känd över hela världen inklusive Sverige, redan år 1964 när hans film byggd på Arnošt Lustigs roman ”Démanty Noci” (”Nattens diamanter”) höll på att göra djupa avtryck inte bara på publiken utan även på filmkonsten.

Jan Nemec tillhörde den ”nya tjeckiska filmvågen”, beundrad över hela filmvärlden. Förutom Nemec inkluderade den regissörerna och manusförfattarna Miloš Forman, Evald Schorm, Vera Chytilová, Jaroslav Papoušek, Ivan Passer, František Vlácil, Vojtech Jasný, Karel Kachyna, Jirí Weiss, Jirí Krejcík, Ján Kádar, Elmar Kloss, Juraj Jakubisko, Dušan Hanák, Peter Solan, Štefan Uher, Elo Havetta, Juraj Herz, Hynek Bocan, Zbynek Brynych, Oldrich Danek, Jan Schmidt, Antonín Kachlík, Pavel Jurácek, Jaromil Jireš, Stanislav Barabáš och Jirí Menzel. Tjeckoslovakisk film fick en rad Oscarstatyetter men det är inte den huvudsakliga orsaken till att den är känd och populär i Sverige. Det har funnits en samhörighet och en inre förståelse mellan ”tjeckoslovakisk” och svensk kultur, och en ”filmsamhörighet” fanns redan före den nya tjeckiska filmvågen. Den heter ”nya” eftersom den föregicks av några tidigare: På 50-talet var det Jirí Trnka, Hermína Týrlova och Karel Zeman som med en rad allegoriska animerade filmer med sagomotiv erövrade världen och grundade skolan för europeisk animationsfilm. Och ännu tidigare, år 1929, gjordes i Tjeckoslovakien världens första sexspelfilm. Påverkad av Mauritz Stillers eleganta och världsberömda erotiska sedeskomedi ”Erotikon” från år 1920, betitlade även regissören Gustáv Machatý en av sina filmer med samma titelöverskrift. År 1933 gjorde samme Machatý filmen ”Extas”, på poeten Víteslav Nezvals underlag, med tjeckisk-österrikiska Hedwig Eva Maria Kiesler i huvudrollen. Kiesler bytte namn till Hedy Lamarr och det är under det namnet hon troligen är bekant för dig.

”Extas” introducerade ”naturerotik” i filmkonsten och detta blev sedan ett stort nummer och ett varumärke för svensk film. I Tjeckoslovakien blev svensk film senare mest känd genom just dessa naturerotiska filmer som ”Hon dansade en sommar”, ”Käre John” och ”… som havets nakna vind”. Och genom Ingmar Bergman. Han var så stor i Tjeckoslovakien att det även har skrivits en doktorsavhandling om honom där, hör och häpna, faktiskt långt innan svenska forskare kom på den idén. Bergman var ”störst” först i Frankrike och sedan i Tjeckoslovakien. I USA och i Sverige slog han igenom långt senare.

Inga Tidblads sista film är regisserad av en regissör från Tjeckoslovakien och Viveca Lindfors agerade också i slovakisk film.

De båda urtjeckiska författarna Milan Kunderas och Ivan Klímas böcker blev filmatiserade i Sverige av svenska regissörer, och den mest omskakande svenska filmen om August Strindberg och hans infernokris är gjord av Stanislav Barabáš, en slovakisk filmregissör som till på köpet aldrig varit bosatt i Sverige. Denna lista kan fördubblas, till och med trippleras, men artikeln är ämnad att handla om Jan Nemec, så tillbaka till honom.

 

Vad har Jan Nemec och Vladimir Oravsky gemensamt?

Det mest iögonfallande är det att vi båda är födda i Tjeckoslovakien och att vi båda mer eller mindre tvingades att lämna det landet, och vandra över större delar av världen innan vi fann stället där vi både kunde verka och även trivas.

Så här berättar Jan Nemec i CER, Central Europe Review - the fortnightly journal of Central and East European politics, society and culture:

“… The first wedding I did was for 50 dollars and the last one was for 2000 dollars. I was successful also because I was the only filmmaker who made a documentary on the wedding of the Swedish king in 1976. Nobody else received permission to film this event at that time. I was the only one for whom the Swedish royal family made an exception, thanks to my film ‘Démanty noci’. 

The film was totally uninteresting because the wedding was totally uninteresting. It was expected that there would be an uprising and an assassination attempt on the king, and I thought that I would have it all on film. But the event changed into a warm-hearted national pilgrimage, into Swedish folklore, so it was absolutely boring. But this film helped me, because as the only one, I could say that the ordinary people from California would get ‘royal treatment’. This really helped my marketing.”

 

Jag hade fått exklusiv rätt att filma den svenska kungliga familjen när den invigde Skogsstyrelsens och Friluftsfrämjandets Skogsmulleutställning på Kolmården. Vi åt en slags pannkaka på bark och fläsk och den kändes i magen som om jag var gravid, med den skillnaden att känslan höll sig längre än de förmodade nio månaderna.  

Jan Nemec var duktig på att gifta sig respektive sambo och skilja sig. Den världsberömda Ester Krumbachová var en av hans hustrur och hon och även hennes väninna Vera Chytilová, kontaktade mig när jag var verksam på Jönköpings länsteater. De undrade om de möjligen kunde regissera hos oss. Men mina motarbetare på teatern tyckte att en tjeckoslovak på deras teater var redan en för mycket, så det blev ingenting av den saken.

Två anekdoter om Jan Nemec

Om Jan Nemec cirkulerade en massa historier, han var på sätt och vis en legend. Josef Škvorecký skriver i boken “All the Bright Young Men and Women”, att Nemec var en perfektionist, att när han skulle filma den mycket långa inledningen till ”Nattens diamanter”, då ville han att denna skulle utspela sig i en enda tagning. Nemec förbrukade, dumdristigt, tyckte många, en stor del av filmens ekonomiska resurser på denna tagning. Det visade sig dock att Nemec satsade på rätt häst.

Filmen ”Friends” efter Kóbó Abes teaterpjäs „Tomodachi“ är en svensk-japansk koproduktion medskådespelarna Dennis Christopher, Sven Wollter, Stellan Skarsgård, Lena Olin… och den tjeckiskfödda simmerskan och skådespelerskan Edita Brychta.

Filmen spelades in i kanadensiska Calgary och Jan Nemec som var filmens regissör „hade blivit knäpp“. Han låste in sig på sitt hotellrum på 65:e våningen och vägrade att komma ut. Då tog Kjell-Åke Andersson över regin, men eftersom han inte hade kanadensiskt arbetstillstånd, var han tvungen att „i hemlighet“ viska sina regianvisningar…

Filmen ”Friends” är från år 1988. Samma år gjorde Jan Nemec, som inte bara var regissör, utan även författare, skådespelare, kompositör, producent, kameraman och professor, filmen “True Stories: Peace in Our Time?”.

Åren därpå gjorde han filmen ”The Poet Remembers” med Joseph Brodsky, Zbigniew Brzezinski, Czeslaw Milosz och Susan Sontag, och ytterligare ett år senare, år 1990, gjorde han filmen ”Strahovská demonstrace”. Därför känns denna berättelse från bakom kulisserna på ”Friends” inte helt autentisk. Å andra sidan är det Helena Bergström som berättade den, och även om jag inte hittade några som helst anteckningar om händelsen, varken på engelska, tyska, svenska, ryska, slovakiska eller tjeckiska, så betraktar jag den ändå som sann. Minnet är som bekant omanipulerbart och kan aldrig svika.

Om fyra månader skulle Jan Nemec ha firat sin 80:e födelsedag.

© vladimir oravsky

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen