Vladimir Oravsky: Tjernobylolyckan och så jag, och min självupplevda kärnkraftverkskatastrof

Vladimir Oravsky: Tjernobylolyckan och så jag, och min självupplevda kärnkraftverkskatastrof

Den 26 april 1986 inträffade den händelse som skrev in sig i historien som Tjernobylolyckan. För den bredare allmänheten är jag kanske mest känd som författare till cirka 70 böcker av varierade längd och skiftande beståendevärde.

Men faktum är att jag inte är utbildad på något humanistiskt program utan jag kombinerade min utbildning på teknik- och ekonomiprogrammen. Men låt mig ta det från början.

Jag var ett oroligt barn. Ständigt sökande och utforskande. Allt ville jag veta och allt ville jag pröva på. Jag spelade ishockey, tävlingscyklade och simmade. Jag läste med samma iver om dinosaurier som om Draculas härjningar. Mina kvarterskompisar spelade hockey i juniorlandslaget och vann tiotusenkronorsfrågan. Inte jag. Jag kunde ingenting exceptionellt bra, men kunde i stället lite om relativt mycket.

Min pappa uppmuntrade mig att välja något som jag kunde fördjupa mig i och bli specialist på. Han sa att han brydde sig inte om vad det blev, bara jag tyckte om det. ”Knyt mattor”, sa han till mig, ”va' den bäste rörmokaren eller bli expert på myrornas sexualliv. Vad som helst, se bara till att bli bäst på det.”

Jag förstod detta, eftersom jag/vi bodde i dåvarande Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och många experter, vare sig de nu var utmärkta chefskockar, framstående gynekologer eller landslagsspelare i tennis, kunde sändas utomlands för att representera socialismens odödliga och segrande ideologi och kunde därmed stanna i väst utan att riskera livet, som vanliga lekmän var tvungna till, när de beslöt sig för att lämna landet.

Så jag meddelade min far att jag tänkte satsa allt på att bli expert på att bygga säkra atlantångare, kanske på grund av att jag skrämts av ett reportage om den förmodade osänkbara RMS Titanic, som år 1912 så tragiskt försvann i havets djup, likt något man oåterkalleligt spolar ner i toaletten.

Far avrådde mig inte direkt från detta, utan frågade bara varsamt, var i helsike skulle jag finna ett hav och ett stort båtvarv i Tjeckoslovakien?

Trots att mitt fria val visade sig vara något begränsat, kom kärnkraften så småningom helt oväntat till min undsättning och jag fick under en skoltermin även byta skolbänkens teori mot arbetslivets praktik, när jag fick prya på ett kärnkraftverk.

Alla som arbetade där var specialister, eller fackidioter, som min handledare sade och som fick leda mig, om än inte direkt i hand. Han var politiskt något ostabil och troligen även avogt inställd till all specialisering. Politisk som yrkesmässig. Så han lät mig vidga mina vyer, genom att låta mig köra en truck. Jag var lite nervös för uppgiften, men min mentor sa att vilken idiot som helst borde klara av detta. Olyckligtvis körde jag in den tunga trucken i toalettbås som stod på rad i en hall, och mejade ner samtliga.

Min manuduktör blev knappast helt förkrossad av mitt oavsiktliga sabotage, eftersom han dagen därpå skänkte mig Chic Sales novell ”Specialisten”, som handlar om en man som är utomordentligt sakkunnig på att bygga utedass. ”Där får du”, anförde han i sitt dedikationstal. ”Vill du också bli specialist som alla dessa blåsta partianhängare, så var så god!”

Ett kärnkraftverk är troligen mycket beroende av sina avträdesplatser, eftersom trots socialismens knappast halsbrytande arbetstempo, var holkarna på plats bara en halv månad senare.

Och här kunde hela denna knappast sedelärande historia sluta men ödet ville annat: Kraftverkets chef, en regeltrogen politruk, ville få en uttömmande redogörelse på hur jag hade lyckats med bedriften att välta inte en, inte två, utan en hel rad av socialistiska bekvämlighetsinrättningar, och min handledare körde ånyo trucken rakt in i det just nyresta avföringsmonumentet i sin iver att förklara detta för styresmannen. Resultatet blev både för honom och klosetterna lika förödande.

Efter detta kunde ingen få mig att tro, att arbetet på ett kärnkraftverk är helt ofarligt.

År 1968, när Warszawapaktens lumpna ockupation av det ideologiskt förvillade Tjeckoslovakien gav mig ett lämpligt tillfälle att avträda mitt hemland, var jag nästan färdigutbildad expert på kärnkraftsdrift, men jag hoppade av även detta och lät mig bäras av litteraturens fria hav i stället.

Min första utgivna bok i Sverige heter ”I skuggornas hetta : tvärkulturella filmanalyser med amerikansk populärfilm från 70-talet i fokus”, och av titeln att döma, verkar den vara en specialists arbete, men är skriven under min hjältes, författaren och världsresenären Joseph Rudyard Kiplings odödliga motto, ”What does he know of England, who only England knows?”

© Vladimir Oravsky

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen