Nöje Jönköping

Häxor bör kastas på bokbål - punkt slut : Med anledning av Jan Lööfs debatt

Häxor bör kastas på bokbål - punkt slut : Med anledning av Jan Lööfs debatt

Jag tycker att det är önskvärt att vi återigen debatterar barnkultur i allmänhet och barnböcker i synnerhet.

Det jag däremot är en smula tveksam till, är varför det alltid bara är gamlingar, det vill säga folk över trettio som diskuterar, och alltid ovanför barnens huvud.

Att föräldrar eller potentiella föräldrar uttalar sig om barn, sina eller andras, dagens eller framtidens, är lika övertygande, som när barn uttalar sig om sina föräldrar, som inte så sällan både är döda och förmultnade.

Exempel:

”Vad tycker du, att din mor skulle ha tyckt om att hennes folkkära litterära gestalter kommersialiseras och säljs till de högstbjudande?” 

”Hon älskar det”, är svaret, ”hon har precis skajpat mig från himlen och berättat att hon älskar det.”    

Här kommer mitt bidrag till en pågående debatt om Jan Lööfs illustrationer. Jag har visserligen också vuxit mig ut ur kortbyxorna – åtminstone enligt den segregerande etikettribban som adelsöversteprästinnan Magdalena Ribbing ställde upp – men mitt sätt att se på saker och ting och fälla omdömen om dem, svävar inte på moln, låtsas inte vara akademiskt, utan håller sig jordnära, helst under bälteshöjden.  

Det var dags för god nattläsning, och i dag var det den gamla häxans tur att läsa. Ja, så kallar mitt barnbarn Nils, min ”skrynkliga” hustru. Undrar vem han fått det ifrån?

I barnkammaren lät det som i en polsk riksdag. Undrar varför?

Jag tog min flaska med kvällstequilan – i min ålder är det viktigt med rikligt med C-vitaminintag – och ställde mig bakom den stängda barnkammardörren. Häxan vägrade att läsa boken ”Ta fast Fabian” för Lillnissen, men han argumenterade livligt med att farfar hade läst den så sent som i går för honom och då var det minsann inget ”fel på boken”.

Som sagt, polsk riksdag.

Hennes främsta argument mot boken var inte mindre starkt: ”Den där boken skrotar vi Nisse, jag vill inte ha ytterligare en farfar här i huset, den vi har räcker med råge!”.

Jag tror att hon använde åtminstone tretton utropstecken i den meningen, för att försäkra sig om att det treåriga barnbarnet skulle märka allvaret i hennes veto. 

Jag ställde den hälsobringande tequilaflaskan ifrån mig och slank in i barnkammaren. ”Vad är det fråga om”, frågade jag, som om jag precis anlände från en månadslång månresa och inte hade en aning om vad som händer här på jorden.

Min hustru pekade på en teckning i boken där en svart yngling bar på en trumma under armen, hon borrade samtliga sina mest inkvisitoriska ögon i mig, och frågade: ”vill du kanske att ditt eget barnbarn skall bli mörkhyat? Eller att det blir en musiker, en bongo-trummis? Det skulle minsann bli en fin fjäder i hatten för vår familj, inte sant?!”

”I skruden!”

”Vafalls?”, undrade häxan.

”Fjäder i skruden, det heter inte hatt, utan fjäderskrud, det har farfar förklarat för mig!”, förklarade barnbarnet.

Jag vet inte vem som gick segrande ur denna litterära diskussion, jag kände nämligen plötsligt ett starkt sug efter C-vitamin.

Jag vaknade klockan 04.30, som varje morgon förresten, och alltid av samma anledning. Just vid det klockslaget njuter jag nämligen av mitt aktningsvärda morgonstånd. Jag skall fylla 84, om några dagar, så i min ålder och min samhällsklass, är morgonståndet det enda ståndet jag får på hela 24 timmar. Det måste således för var och en vara helt klart, att jag vördar det, vårdar det, och är på alla sätt och vis varsam med det.

Jag brukar sätta på min laptop, navigera på en pilsk, beprövad jumpasajt, och dansar ledstångshambo med min stolta salami kring 45 minuter. Jag undviker att trötta ut mig, eftersom kring halv sex brukar min hustru vakna och hon blir glad av att få guld i mun i denna arla morgonstund.

Den här specifika morgonen började mitt raffliga morgonprogram med en reklamsnutt som jag visserligen genom ett klick kunde hoppa över efter en plågsam stund, men den höll mig kvar, paralyserad, förstummad, förbryllad, förundrad, förbannad. Anledningen? En tecknad elak häxa bjöd ut ett, troligen förgiftat äpple till en oskyldig flicka…

Behöver jag förtälja mer?

Hur kan man vara så oansvarig och så insyltad i gamla föreställningar?

Varför måste en häxa alltid vara elak? Varför måste hon likaledes alltid vara en kvinna? Varför liknar hon Patti Smith i håret? Och varför är hon ständigt till åren kommen? Och varför har hon en skränig röst? Och varför liknar hennes tanduppställning en bortkastad gles hårkam? Och varför är hon alltid rynkig och skrynklig och fårad och skrumpen? Och varför har hon så långa naglar som knappast kan vara behjälpliga vid dagligt manuellt arbete? Och varför är hon oärlig och säger inte som det är, att den bjudna äppelträdets frukt är förgiftad? Och varför har hon en näsa som Nicole Kidman spelandes Virginia Woolf?

Jag är så kordialt trött på alla dessa alltid!

Och all denna avtändning direkt på morgonen, när man är full av liv och lustar. Vem längtar då efter möten med gamla äppelbjudande kärringar?

Lite variation, lite modernitet, lite samklang med tiden, vore verkligen på tiden. Det är säkerligen flera än bara vi feminister som med brinnande talfackla kräver detta.

På eftermiddagen bjöd min häxa vårat Nissebarnbarn på ett äpple. Själv ägnade jag mig åt min dagliga skönhetstupplur. Men jag blev ryckt ur Morfeus sköna omfamning. Av en polsk riksdag, vad annars?:

Nisse vägrade att äta äpplet av rädslan att det var förgiftat.

”Varifrån får han alla sina idéer”, undrade min hustru, men jag var tyst som en svensk tiger.

”Du behöver C-vitamin Nisse”, argumenterade min hustru och Nisse svarade ”jag föredrar att ta mig en klunk ur farfars medicinflaska”.

© vladimir oravsky   

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen