Vladimir Oravsky: Alla berättelser förmedlar någon lärdom

Vladimir Oravsky: Alla berättelser förmedlar någon lärdomVladimir Oravsky: Alla berättelser förmedlar någon lärdom bild nr 2Vladimir Oravsky: Alla berättelser förmedlar någon lärdom bild nr 3Vladimir Oravsky: Alla berättelser förmedlar någon lärdom bild nr 4

Tillsammans med hundrafyra andra författare, filosofer, tänkare och skriftställare från ett fyrtiotal länder var jag bjuden på en sammankomst där vi själva skulle stå för programmet: det var nämligen var och en fritt att föreläsa om och diskutera vilket ämne som helst.

Ett av föredragen som jag fastnade för, var det som gick under rubriken ”Alla berättelser förmedlar någon lärdom”, och jag föranleddes att älta dess tes, när jag för några veckor sedan var med om följande upplevelse:

Vi ankom med det sena eftermiddagståget till Hué, vars flera stadsdelar är upptagna på Unescos världsarvslista. Redan på tåget planerade vi vår fortsatta färd, och vi bestämde oss att inom tre dagar fortsätta till Hanoi.

Även den här gången med tåg, eftersom vi blev varse om att i Vietnam är det tåg som gäller om man inte har alltför bråttom och man vill både se en hel del av det förbipasserade landskapet, samt träffa flera, nästan alltid intressanta människor med för en författare lika matnyttiga som säregna berättelser.

Men samtliga tågplatser var utsålda på nära två veckor framåt, det gällde både dag-, som nattågen.

Direkt där på järnvägsstationen googlade vi på olika busskompanier, men även alla bussplatser visade sig vara utsålda, något som vi faktiskt inte alls var förvånade över, eftersom vi befann oss mitt i firandet av det kinesiska nyåret, och landet liknande den folkvandring som man ser i vissa semivetenskapliga, animerade filmer.

Vi kollade flyget, och även de var fullbokade. Vad bör göras?

En av järnvägsstationens många tjänstemän, berättade för oss var vi kunde få tag på bussbiljetter, och han pekade på Adin’s cafe, en inte alltför tilltalande servering, cirka 40 meter från järnvägsstationen.

Har man rest så pass mycket som jag och min medresenärska, så är man ganska så säker på att resornas otaliga människomöten alltid bjuder på en del oförmodade och oftast bra lösningar.

Vi steg in i det mörka och helt folktomma caféet, och jag ropade högt och sedan ännu högre, ”Hello, Is there anybody in there? / Just nod if you can hear me. / Is there anyone at home?”, rader som jag memorerade från Pink Floyds klassiker ”Comfortably Numb”.

En man steg fram från det ogenomträngliga dunklet, och visst sålde han bussbiljetter till Hanoi.

Trots att han var extremt barsk och nästan ovillig att ta hand om två påträngande kunder, började han spinna på en berättelse om sina bussar som var helt nya och dessutom de bästa i landet, och att samtliga bussplatser var liggplatser och dessutom mycket bekväma sådana och att det dessutom fanns wi-fi ombord, tv, toalett, och att bussarna gjorde flera restaurantstopp på vägen, med andra och färre ord, allt verkade vara hur bra som helst.

Men som vi svenskar säger: Om nåt verkar för bra för att vara sant…

Så där, framför ögonen på denne researrangör och caféägare allt i ett, googlade vi oss fram, både det ena och det andra, både ris och lite mindre ris, men även en rad graverande varningar, så som ”Authorities in Hue are finally investigating a local tourist agency after it was accused of continuously swindling and cheating foreign tourists…”

Ett annat minus som behäftades med detta bussbiljettförsäljningsställe var att deras biljetter var betydligt dyrare än andra bussbolags biljetter… Å andra sidan, de andra bussbolagens platser var utsålda…

När Leo Rosten var tillfrågad att säga några ord om W.C Fields, sade han “The only thing I can say about Mr. W. C. Fields, whom I have admired since the day he advanced upon Baby LeRoy with an icepick, is this: Any man who hates babies and dogs can’t be all bad.”

Jag kan förstå tanken bakom tänket att människor som hatar bäbisar och hundar, inte kan vara helt genomruttna. En människa vars opolerade yta avklär och omedelbart avslöjar henne, kan knappast försörja sig som en succéfull bedragare, eftersom en lögnare, en bondfångare, en förskingrare, en förfalskare behöver väcka en spontan och ögonblicklig tillit hos sina potentiella offer.

Jag valde således att lita på denne bufflige försäljare av en åtrådd om än dyr bussresa, pröjsade honom allt han begärde, tog emot hans utropstecken försedda lektion att om vi inte sitter i vårt hotells lobby klockan 16.30 prick, så blir vi lämnade kvar i Hué utan minsta rätt till biljettrefund, och traskade mot det flotta hotellet som min medresenärska reserverade åt oss.

Om nåt verkar för bra för att vara sant, så är det oftast det, var den känsla som beledsagade oss under hela vår Hué vistelse.

Sagda resdag satt vi redan klockan 16.00 i vårt hotells lobby och drack våra complimentary drinkar. Sådana brukar man bjudas på när man kraftigt överbetalar allt på ett hotell eller en restaurang.

Klockan 16.45 vände jag mig till en av hotellets receptionister, visade henne våra bussbiljetter och undrade om hon möjligen skulle kunna ringa till Adin’s cafe och förvisa sig om att vi inte var bortglömda…

Hon tittade på klockorna som visade tid inte bara i Hanoi och Saigon utan även i Paris och New York och Toronto och Bryssel, och sade lugnt att jag inte borde vara orolig, eftersom en liten försening bör uppfattas som ett tecken på allt är precis så som det borde vara.

Klockan 17.15 bad hon mig att få se biljetterna än en gång och den här gången ringde hon numret som stod på dessa.

Efter ett kort telefonsamtal sade hon, att bussen är på väg, och att den ankommer vilken minut som helst.

Samma händelse upprepades klockan 18.45 och även 19.45.

Klockan 20.00 sade hon att mannen i Adin’s cafe skällde ut henne på grund av att hon störde honom stup i kvarten, att han även hade andra kunder att ta hand om, inte bara hennes otåliga hotellkunder. Hon bad om ursäkt att hon vågade sig på att citera mannen.

Klockan 20.30 konfererade receptionisten fallet med en av sina kolleger och båda började frenetiskt googla, eller vad det nu heter på vietnamesiska. Sedan kom de båda två fram till oss och med sorgsen röst bad de oss återigen om ursäkt, eftersom de googlade fram att resebyråcafét där vi köpte bussbiljetter var klassad som fraud, och att ingen buss skulle hämta oss, men att vi kunde boka ett rum för ytterligare en natt hos dem eller också kunde de ringa till deras egen resebyrå, en som de garanterade var hundra procent pålitlig.

Tro det eller ej, det fanns en buss som skulle påbörja sin nattresa mot Hanoi klockan 21.00 och det fanns just två lediga platser på den. Var vi intresserade?

”You Better You Bet your life” att vi var, som The Who sjunger i ”You Better You Bet”.

Klockan 21.00 ankom en man farandes på sin motorcykel, han skulle köra oss till bussen som skulle ta oss till Hanoi.

Han ville ha betalt i kontanter och det tyckte jag var rimligt. Men han ville inte ge mig något kvitto på pengarna, vilket jag inte tyckte var kvällens bästa idé.

Jag föreslog således en kompromiss, som till slut alla gick med på: Hotellet skulle ge mig ett kvitto att jag till hotellet betalade två bussbiljetter giltiga för nattens färd till Hanoi.

Nu var allt ”Hurry up, hurry up, There's no more waiting” som Jennifer Lopez sjunger i “Feel the Light”, mannen pekade på klockorna som visade tid i Hanoi och Saigon och Paris och New York och Bryssel och Toronto, men jag med ett för mig typiska stoiska lugnet, inväntade mitt kvitto, och först då överlämnade jag pengarna, naturligtvis till receptionisten och inte till motorcykelmannen.

Min medresenärska hänvisades bryskt till motorcykeln.

Och hur skall jag komma till bussen undrade jag? Du går efter oss, det är bara några meter härifrån, blev svaret.

Klockan var 21.15 och i samma stund som motorcykeln skulle lämna hotellets bevakningsområde, kom det en minibuss och ställde sig i vägen för motorcyklisten. Minibusschauffören kände igen både min medresenärska och mig och han tog vant hand om vårt bagage. Motorcykelmannen och busschauffören ropade på varandra med något som jag tolkade som okvädningsord, ordväxlingen liknade i alla fall inte Shakespeares sonetter, och de var nära på att puckla på varandra för att tillkämpa sig sina kunders, det vill säga min och min medresenärskans, gunst att färdas med dem. Under tiden gick jag till hotellets reception och inkasserade mina nyss utbetalade bussbiljettpengar i retur.

Resan i minibussen tog inte mer än två minuter i anspråk, då den stora bussen stod parkerad alldeles bakom hörnet.

Klockan var nästan 22.00 när bussen började rulla mot Hanoi. Hur det nu kommer sig, kom vi trots det fram till slutdestinationen på utsatt tid.

Alla berättelser förmedlar någon lärdom, förkunnade min japanske filosof- och författarkollega. Vad för lärdom förmedlar min reseberättelse från Hué, undrar jag

© vladimir oravsky

Se bilder
Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen