Nöje

Peter Johnsson uppträder på Café 93

Peter Johnsson uppträder på Café 93

På fredag medverkar Peter Johnsson på Café 93 i Korskyrkan. Peters musikprogram kommer att handla om vispop som skapar kontakt, engagerar och sätter spår.

Peter skriver om sig själv:
Det är inte det lättaste att beskriva sig själv, men jag gör ett försök…

Uppvuxen i Bankeryd och redan i unga år så var musiken mitt absolut största intresse. Jag älskade att sitta vid skivspelaren (ni vet sådana där svarta skivor av vax…) och radion och lyssna på musik.
Under uppväxtåren blev klarinetten mitt första huvudinstrument. Jag hann även med att spela altsaxofon under några år.
Så insåg jag att gitarr var det som var absolut det jag ville spela. Mammas gamla Levin-gitarr fanns därhemma så det var bara att lära sig ackord för ackord.

Ungdomens popband avlöste varandra, men redan i första gruppen jag startade (“Pröva”) så skrev jag låtar, uppmuntrad och med en längtan att folk skulle lyssna och beröras. Det är inte utan ett leende jag tittar i pärmen med alla låtar från den tiden…

Under 80-talet så spelade jag med i gruppen Mie Band, ”världskända” lokalt i norra Småland… Det blev många, många konserter och framträdanden, allt ifrån knappt tio åhörare till flera tusen på midsommarafton i Skara Sommarland 1986.
När Mie Band upphörde under vintern 88/89 så blev det också ett långt avbrott med egen musik. Nu var mitt engagemang som körledare av en stor ungdomskör i Bankeryds Missionskyrka det jag satsade på. Konserter både på hemmaplan och i Österrike och Slovenien och med ett antal musikaler som avlöste varandra på olika sätt.

Längtan efter att göra något eget tog sig uttryck i Duo Vox – två röster – detta med Mie Band-kollegan Håkan Persson, och återigen vad låtskrivandet igång. Duokonceptet var och är fortfarande tilltalande.

Musiken har som sagt alltid haft en central roll i mitt liv, jag har alltid köpt massor med skivor, lyssnat och imponerats av låtskrivare, musiker och sångare. När jag genom åren träffat flera av mina “idoler” så har jag samtidigt reflekterat över en stor ödmjukhet och värme hos de allra flesta. Trots sitt kändisskap så är de också ”vanliga människor”. Egentligen långt mer vanliga än alla de som inte är så ”kända och berömda” men som tror det.
De gånger jag fått möjligheten att medverka i större sammanhang så har jag njutit, inte så mycket av strålkastarljuset, utan mest sammanhanget. Just det som ligger lite utanför det “vanliga”. Det låter kanske lite löjligt, men nog är det en känsla att repa med en kör och musiker under några intensiva pass och sedan få ställa sig på scen och framföra låtar bakom artister som Carola, Triple n Touch, Robert Wells, Cyndee Peters, Sofia Kjellgren, Amy Diamond, Sten & Stanley, m flera. Att se artisters för- och nackdelar, proffsighet och osäkerhet.

Jag har också mött människor bakom kulisserna som verkligen fått mig att förundras över hur illa man kan bete sig, oftast inte artisten själv utan någon i deras stab/crew. Kanske har dessa människor lärt mig en sak – hur jag verkligen inte ska bete mig eller hur jag inte ska vara…?

      Strålkastarljuset är inget att sträva efter – men det finns där emellanåt, och då gäller det att stå med fötterna på jorden. Att visa vem man är – även om en 1000W-lampa – tror sig avslöja en annan sida än den man vill visa.

Musik är roligt, musik är kontaktskapande och engagerande, musik är personligt men ändå offentligt.
Musik kan få människor att öppna sig men också att sluta sig. Musik berör, texterna i låtarna berör. Det är det ultimata beviset och bekräftelsen på att hålla på med musik. Som när någon ringer eller mailar, berättar om något i någon textstrof som berört.
Att en vacker melodi eller ett “groove” gjort en människa glad, om än så lite, det är musik. Ljuv musik för mina öron. Ljuv musik i mitt hjärta.

För det är precis det jag önskar med mina låtar, med min musik – att få beröra.

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen