Man ska leva för varandra…

Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

För det första: Det var sommar, dagarna var slöa och tidningarna och tv törstade efter något att skriva om, gärna en rötmånadshistoria, en händelse som skulle sätta fart på tungan, det sista organet som ger upp när alla andra redan gjort det.

För det andra: Min avsikt. Jag var beslutsam att göra gott. För min vän och för mänskligheten. Jag skall återkomma till det skall du se.

För det tredje: Min bakgrund. Jag är invandrare. Och det var de yttre omständigheterna som tvingade mig att lämna mitt land. 

Som sagt: Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

Just nu befinner jag mig på Tropicarium i Kolmårdens djurpark och väntar på att min vän ska komma och hämta mig. Att han kommer att göra det är jag säker på. Eftersom jag inte har ens en mikroskopisk anledning att tvivla på det.

Hur vi möttes?

Det var inte förutbestämt och ej heller var det helt odramatiskt.

Den skog som jag bodde i höll på att skövlas. Inte bara min livsmiljö höll på att jämnas med marken, utan även hela min släkt höll på att utplånas.

Det fanns ett tjugotal aktivister från hela världen som dokumenterade denna utrotning av ursprungligt liv, och de gjorde det med sina egna liv som insats.

En av dem var Vladimir, som när han inte författade, reste världen runt som valobservatör och allt liknande annat, i syftet och förhoppningen att förhindra världen att skena mot sin undergång.

Jag kröp in i Vladimirs bagage och tio dagar senare gav jag mig tillkänna, trygg i hans lägenhet. 

Han fattade med det samma varför jag gjorde som jag gjorde och han lät mig leva på mina egna villkor. Jag var inte hans fånge, jag serverades inte mat, han vet väl att ingen varelse dag efter dag vill känna en tacksamhet för en bit mat skull.

Som sagt, Vladimir var, eller snarare är, författare. Inte av den klass som Orhan Pamuk, men tveklöst i jämnhöjd med Leif G.W. Persson. Även om Vladimirs och Leif G.Ws böcker sålde nästan lika bra utanför Sveriges gränser, så var förhållandet mellan dessa två på den svenska bokmarknaden, som jämförelse mellan mig och en harlekinspindel, som aldrig kan bli mer än 6 millimeter stor eller snarare liten. Jag är också en spindel, en ganska så stor sådan, om än inte helt lika stor som en jättekrabbspindel med en benspann på trehundra millimeter.

Leif G.W. är en kändis, något som bidrar till försäljningen av hans böcker i Sverige, det är således inte hans författarskap som skänkte honom hans kändisskap. Skrivandets kvalité intresserar nämligen ingen, förutom möjligen Horace Oscar Axel Engdahl och Sara Maria Danius.

Fortsättningen följer

© vladimir oravsky

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen