Nöje

Oravsky: Man ska leva för varandra… Första fortsättningen

Det hävdas att det enbart i Stockholm finns över fyra miljoner osålda böcker. Det trycks således ett överflöd av boktitlar. Det är bra, kan du argumentera, eftersom det är ett utslag av demokrati. Det är möjligt att det är så. Men det är också möjligt att det avspeglar en intellektuell förslappning …

På varje litterär Mozart går det tolv gånger tolv gånger tolv dussin Salieris. På varje Shakespeare går det sexhundrasextiosex gånger sexhundrasextiosex gånger sexhundrasextiosex Kakor Hermanssons.

Jackie Arklöv, dömd och ökänd för folkrättsbrott och kallsinnigt mord på en polisman, hade vernissage på sina tavlor i hembygden Storuman i Västerbottens län. Hans Edlund, ordföranden i Ankarsunds intresseförening som anordnade detta omistliga kulturevenemang, vittnade om att han inte såg Arklövs utställningstavlor innan han tackade ”ja” till dem. Varför skulle han? Namnet Arklöv var visserligen inte direkt garant för tavlornas kvalité, men en förmodat och dessvärre även påtaglig garant för att evenemanget vida uppmärksammades. Och är inte det, til syvende og sidst, varje arrangörs och kulturproducents våta dröm?

”Det va ett jävla tjat om Malexander. Palla när snuten tycker synd om sig själv.”, twittrade den uppburna åsiktsmaskinen Kakan Hermansson. 

För dig som inte minns, kan jag påminna att morden i Malexander begicks i maj 1999. Då Jackie Arklöv och hans två kumpaner, som kort dessförinnan rånat Östgöta Enskilda Bank i Kisa på 2,6 miljoner kronor, sköt polismännen Olle Borén (42) och Robert Karlström (30) med var sitt nackskott. 

Det hjälper ett konstnärskap och ett författarskap om det är stänkt med publik uppmärksamhet, och det är det jag ville skänka min vän Vladimir med min vida uppmärksammade och väl genomtänkta kupp.

Jag tänkte att om jag sätter mig på en frukthög i Jönköpings största matvaruhus, då kommer det att vålla uppmärksamhet som räcker långt.

Att jag valde frukten att sitta på och invänta mitt stora publika genombrott, var också väl genomtänkt. Skulle jag sätta mig på en bit falukorv, då skulle jag för det första frysa ganska så mycket och för det andra skulle inte någon någonsin grubbla huruvida jag ankom dit i ett lass från en korvtillverkare. Det gäller att ge näring till så många och så skilda spekulationer som möjligt…

Sagda dag kröp jag in i Vladimirs svarta ryggsäck som han alltid släpar med sig liksom en känguru sin pung. Jag gömde mig i det yttersta facket, det som inte har någon dragkedja. Väl framme i stormarknaden vid fruktdisken, kröp jag ut och hoppade ner.

Ingen märkte något, inte ens Vladimir, som vanligtvis brukar ha skarpseende författarögon även på nacken.

Fortsättningen följer

© vladimir oravsky

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen