Nöje

Man ska leva för varandra… Avslutningen

Först skrev alla lokala tidningar om mig, några timmar och dagar senare, även redaktioner utanför Jönköpingstrakten. Till och med riksteven tyckte att detta var en nyhet som varje välinformerad människa borde vara bekant med.

Precis som jag förutspådde och hoppades på.

Chefen för butiken som jag valde framträda hos, sade att ”någon hade dumpat” mig där. Fel buddy, här hade du fel. Jag blev inte dumpad, jag har målmedvetet placerat mig på det stället där du lätt, utan större ansträngning och under kamerabevakning kunde plocka upp mig och varsamt lägga i en rymlig genomskinlig förvaringslåda som din butik hade en trettioprocentig rabatt på.

Just nu befinner jag mig på Tropicarium i Kolmårdens djurpark och väntar att min vän Vladimir kommer att hämta mig.

Det är otvivelaktigt att han kommer att åtföljas av ett följe av berättelsehungriga journalister och fotografer och det kommer plåtas bilder med rubriker som Vladimir och hans trogna spindel, spindel och hans Vladimir, Vladimir med spindel, spindel bredvid Vladimir et cetera. Till och med den här berättelsen kommer att tryckas i olika tidningar, trots att det är ytterst sällan som spindlarna bereds tidningsutrymme.

Det är inte otänkbart att jag inte bara blir fotad utan även intervjuad. Sånt räds jag inte för, då jag redan vet vilka frågor jag får: Ett, hur jag trivs i Sverige? Två, om jag inte är rädd att nu när min identitet är känd att jag inte kommer att beviljas permanent uppehållstillstånd. Och så tre, den mest obligatoriska frågan av den alla, hur kändes det att se sitt hem jämnas med marken och se sina släktingar brinna upp i lågor?

Vladimir får äntligen frågor om sitt författarskap, men troligen och dessvärre kommer han återigen avsiktligt skjuta på tillfället att få prata om sina böcker och i stället kommer han koncentrera sig på att prata om det förfärliga ödet som tvingade mig till Sverige. Sån är han bara. Och när allt kommer omkring, är det allt annat än fy skam, eftersom, som det sjungs i sången, ”… för en gång finns bara minnen kvar”.

© vladimir oravsky

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen