Nöje

Oravsky: Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå

Hej kamrat. Tack för din välmenta kritik av min artikel ”Delad glädje är dubbel glädje”.

Jag tror att nu blir du överraskad när jag ger dig rätt. Du har fullständigt rätt i att texten ”Je suis theraphosidae” / ”Jag är fågelspindel” inte är min uppfinning, att jag ”bara” kopierade den.

Jag vill dock påminna dig om att jag aldrig påstod att det är jag som hittade på den. Det står uttryckligen så här i min betraktelse: ”… De kunde inte identifiera den rätta spindeln. Eftersom samtliga spindlar bar på knappar med texten ’Je suis theraphosidae’ / ’Jag är fågelspindel’.”

I min artikel ”Delad glädje är dubbel glädje” återberättar jag således det som står på spindlarnas budskapsknappar.

Men varför är du så petig? Är du det bara mot mig eller samtliga som ”kopierar” andras välmenta meningar?

Jag är övertygad om att jag skulle ta en större lärdom av din kritik, om du var åtminstone en aning mer specifik, det är ganska så svårt att förlita sig på en gissning. Vem menar du att jag har kopierat?

Var det möjligen mina engagerade kolleger Adam Tensta, Gina Dirawi, Oskar Linnros, Paolo Roberto, Petter, Namo Marouf och Tomas Ledin, som framförde aktionen ”Jag är Jason” i vilken de ”återskapade” Jason ’Timbuktu’ Diakités tacktal som han höll i riksdagen 4 december 2013?

Eller var det ”Je suis Charlie”, en slogan som skapades efter att terrorister utförde sin dödsaktion mot den franska satiriska tidskriften Charlie Hebdo den 7 januari 2015?

Eller var det en händelse som jag i den här stunden inte ens kan komma på?

År 2004 (tjugohundrafyra) kom min bok ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” ut för första gången. I den finns följande berättelse:

”Vi anade att Zlata Ibrahimovic snart skulle avhämtas, som om hon vore en kebabpizza, och vi började fundera på vad vi kunde göra för att hjälpa henne. Vi kunde ha gömt henne hemma hos någon av oss, men hur kul är det att sitta i husarrest?

Istället tog vi till andra medel; vi började klä oss som hon, vi klippte håret som hon, färgade håret som hon, till och med tatuerade oss som hon.

Till en början var vi bara fyra-fem stycken, men efter hand hängde andra på det nya lokala modet. 483 stycken Zlata Ibrahimovics… Kan du tänka dig.

Nämnde jag förresten att hon var brun i hyn som en neg­ress? Om inte, så kommer det här: Zlata Ibrahimovic lik­nade en negress. Detta innebar att under ett halvår använde vi mer smink än samtliga Othello-uppsättningar sedan år 4 före Kristus. Othello var alltså en teaterneger, men det hade du väl redan luskat ut antar jag.

När polisen till slut kom för att hämta henne trodde de inte sina ögon. De tog till och med av sig sina svarta glasögon, som om det skulle hjälpa. Men det gjorde det förstås inte.

’Vad heter du?’ frågade en polis mig.

’Zlata Ibrahimovic’, svarade jag.

’Bingo’, sa polisen. ’Vid första försöket! Inte illa. Vilken talang jag är!’

De skulle precis gå in med mig i polisbilen, när en annan Zlata Ibrahimovic förlorade fattningen och kom skrikande efter oss:

’Det är jag som är Zlata Ibrahimovic!’

Först ville inte poliserna tro henne eller också ville de inte erkänna sitt misstag, förutom att de ville köra en av våra kompisar ut ur landet. Då reste sig en annan och sa:

’Jag är Zlata Ibrahimovic.’

Nu blev poliserna lite groggy och som om inte det var nog, så fortsatte det hela tiden poppa upp nya kandidater till det heta namnet Zlata Ibrahimovic.

Tidningarna skrev om händelsen, lokalnyheterna filmade den. Det kom till och med en filmproducent och frågade om han fick köpa rättigheterna till denna fantastiska historia. Det fick han, och för pengarna anlitade Zlata Ibrahimovics familj en riktigt dyr och duktig advokat, och såna brukar ju alltid vinna. Deras sanningar är alltid de sannaste. Och den här gången gällde det inget annat än att bevisa att Zlata Ibrahimovic är en precis likadan människa som vilken an­nan nisse som helst i vår klass. Och det var ju inte så svårt att se, och till och med poliserna intygade att de inte kunde se någon skillnad på oss.”

Det där med filmrättigheterna var ett påhitt, eller möjligen en önskedröm. En sådan som kom till uppfyllelse: Nu, 12 år senare, år 2016, ligger jag i förhandlingar om en filmatisering av ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” med en av Sveriges ekonomiskt mest framgångsrika filmproduktionsbolag.

Hurra, hurra, jag vet att du gläds tillsammans med mig. Jag vet att du vet att delad glädje är dubbel glädje.

© Vladimir Oravsky

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen