Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå - än en gång

Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå - än en gång

Hundra larmsamtal om getingar per dag. Det är runt dubbelt så mycket jobb som en vanlig sommar och kötiderna för att få en sanering kan ta upp emot tre till fem arbetsdagar.

Detta hörde jag i mina hörlurar medan jag cyklade till en synnerligen trevlig middagsbjudning. Denna nyhet satte getingar i huvudet på mig:

När de byggde sitt bo och när de flyttade in vet jag inte. Men plötsligt var de där: getingarna och deras bo, hängande från taket som Babylons hängande trädgårdar. Fast de sistnämnda hängde inte från taket. De måste ha jobbat i all hemlighet eller också rysligt snabbt. Troligen både och. Jag menar getingar. Babylonierna fick jobba i den takt som drottning Semiramis befallde. Och trädgårdarna var knappast något hastverk med hänsyn till att de ansågs vara ett av världens sju underverk.

”Vi bör ta hit Anticimex eller någon annan som är expert på sånt”, sade jag och med ”sånt” menade jag getingar som ockuperar fredliga människors hustak.

”Nej, nej, är du löjlig? Sånt är hur enkelt som helst”, hävdade min daddy.

”Är det?” undrade jag.

”Vad tror du? Vad gjorde folk innan man uppfann Anticimex? Tror du att de lät getingar snurra kring sina hjässor precis hur som helst? Nej, flicka lilla. Det är bara att klättra upp dit och peta ner dem.”

Det är bara det att, nästan alla sysslor som är så kallade ”bara sysslor”, är mycket jobbigare än alla de andra, de förmodade icke ”bara-sysslorna”. Mitt råd till alla är, att varje gång någon ber dig eller beordrar dig att göra det eller det eftersom det ”bara” är att göra det eller det, svara så här; ”vet du vad? Jag föreslår att du gör ’bara’ och jag gör resten”. Du skall se vilken effekt det kommer ha.

”Kom nu flickan och assistera mig, så du lär dig, och får än en gång för alla för dig bekräftat hur duktig din far är. Får jag något att stå på?”

Jag tog fram två stolar som jag ställde ovanpå varandra och sa ”var så god, pappsen, visa mig än en gång hur duktig du är”.

”Men snälla du, har du verkligen så bråttom att få mig ut ur denna värld? Vill du att jag faller ner och bryter en arm?” tillrättavisade fadern, som om det var i ens arm livet hade sitt säte i. 

”Naturligtvis inte pappsen”, svor jag oskyldigt, men vad vill du att jag skall ta fram? Ett skyddsnät i värsta bröderna Bronett cirkus?”

Pappan hämtade en järnstege som var lång nog för att rädda marsmänniskor från månen med. Om det fanns några marsianer där.

”Nu skall du se”, sa han och balanserade den tunga stegen mot husfasaden. Men klätterfanskapet var lite för tungt och gled ner och slog ut ett stort panoramafönster i finrummet. Men innan dess råkade pappa hoppa åt sidan in i altanstaketet med sådan kraft att han bröt några revben.

Hemkommen från sjukhuset skröt han stolt: ”såg du flickan hur snabb jag var att hoppa undan. En gång kommer du att ärva mina reflexer.

”Vad kul”, svarade jag efter en stund betänketid.

Getingarna flög in och ut, till och från sin boning och de störde ingen och ingen störde dem. Men det var just det som var störande. Kliar inte ett sår så är det bara att klia det och så skall du se att såret kommer att klia tillbaka.

Så efter några veckors konvalescens konstaterade fadern att hans revben var tillräckligt läkta och att därmed även vapenvilan med getingarna var ”fylld till bredden”, som han diplomatiskt uttryckte det. Den här gången skulle han röka ut dem.

Han plockade fram några nävar mossa, la den i en järnkruka och tände på. ”Ser du flickan”, sade han. Det är inte alla som är så förutseende och därmed även försiktiga som jag och eldar i en järnkruka. Titta och lär. Man kan aldrig vara försiktig nog”.

Och jag höll med honom. Den här gången kunde inget dramatiskt hända eftersom den lilla murknande mossbrasan var långt från husets trätakskonstruktion. Men dess rök gjorde ändå sitt, tack vare naturens lagar som tog fatt i röken och bar den upp mot getingarnas boning. Snart blev getingarna varse om att något var i oordning och började panikflyga ut och in med en frenesi som lossade boningens fäste vid taket och den nu helt evakuerade boningen seglade sakta ner mot sin definitiva förstörelse.

”Ser du flickan, det är så man gör”, sade farsan stolt och jag svarade med ett svar som smekte honom medhårs: ”Du är en född krigsherre, pappsen”.

Getingboet började sakta pyra, något som getingarna inte ville förbise utan kommentarer. De cirklade runt det en stund och den som vet något om getingarnas komplexa liv, vet också att det var solklart att de intensivt konfererade med varandra. Sedan formade de sig i ett slags en och sextio meter hög tratt och sänkte så tratten över min pappa. Han befann sig plötsligt i stormens öga eller i mitten av en getingcentrifug om du gillar denna bild bättre. Det tog inte mer än trettio sekunder och getingarna var färdiga med jobbet. Pappa föll till marken och började blåsa upp sig för att anta formen av en zeppelinare. Frågan var om han någonsin skulle komma tillbaka till jorden om han flög iväg.

Jag sprang till köket och hämtade all vår vinäger och all ättika, och allt detta hällde jag över honom. Han kunde knappast bli mer sur. Jag hällde över honom även vinet som han hade jäst fram, det smakade ändå förväxlingslikt vinäger. Och så ringde jag SOS alarm under tiden. Och de kom på momangen och berömde min sinnesnärvaro: ättikan neutraliserade getingstingen och pappan svullnade inte mer än att han kunde hållas i skinnet.

Pappa fick några sprutor, lades på bår och bars tvärs över trädgården in i ambulansen. På vägen dit pekade han panikslagen mot järnkrukan men ingen brydde sig. Varför skulle man?

Det borde man dock. Det tomma getingboet visade sig vara antänt och den varma luften i det lyfte upp det och så bar det rakt under vårt hustak.

I ambulansen var pappa inte ensam. Naturligtvis inte, tänker du, och då menar du att det måste ha funnits en vårdare där. Och det var rätt tänkt. Men förutom vårdaren fanns där även en förirrad geting och den satte sig på tippen av farsas näsa, som om den ville ha en utsiktspost från vilken den skulle betrakta omvärlden. Vårdaren reagerade rent instinktivt och ville slå ihjäl den, men i stället slog han ihjäl min far. Eller nästan. Det är bara det rinnande näsblodet som antydde att han fortfarande var vid liv. Men inte vid medvetande. Det fick han tillbaka först när ambulansen kraftigt girade för att undvika kollisionen med en tutande brandbil som, visade sig så småningom, skyndade mot undsättning till vår gata. Och vår adress och rester av det hus som en gång tillhörde oss och ett gäng fredliga getingar.

Pappa är helt återställd nu, det vet jag, eftersom han hotar stämma ambulansvårdaren för djurplågeri.

Även drottning Semiramis trädgårdar är nu borta och inte heller de revs ner av Anticimex.

© Vladimir Oravsky

Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen