Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra

Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurraMin yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra bild nr 2Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra bild nr 3Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra bild nr 4
Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra bild nr 6

I en synnerligen underhållande film utspelar sig följande dialog mellan en psykolog, (som, jag svär, inte är min hustru), och terapeutens nytillkomne patient Dave, sittandes tillsammans i en grupp andra vårdtagare:

Psykologen: So, Dave. Tell us about yourself. Who are you?

Dave: Well, I'm an executive assistant for a major pet products company.

Psykologen: [interupts him] Dave, I don't want you to tell us what you do. I want you to tell us who you are.

Dave: Oh, alright, um... I'm a pretty good guy. I like playing tennis on occasion.

Psykologen: Also, not your hobbies Dave. Just tell us who you are.

Dave: [stumped] Maybe you could give me an example of what a good answer would be? Um...

Dave: [to Lou] What did you say?

[the group laughs]

Psykologen: You want Lou to tell you who you are?

Dave: No, I just, uh... I'm a nice, easy going man, I might be a little indecisive at times...

Psykologen: Dave, you're describing your personality. I just want to know... who you are.

Dave: [snaps] I don't know what the hell you want me to say!

[the room falls silent]

Denna dialog mellan en psykolog och dennes patient är en träffande beskrivning på svårigheter att karakterisera sig själv, inte sant? Att beskriva någon annan än sig själv, kan knappast då vara mindre uppfordrande, även om det rör sig om en kartläggning av ens egen dotter. I det följande skall jag dock försöka mig på detta konststycke, eftersom jag alltid har varit en äventyrare. Fast det är inte mig jag skulle prata om.

Jag skall beskriva dig, dotter min, i små minneskärvor, korta nedslag på den ena och den andra händelsen som du och jag har varit med om tillsammans.

Din synnerligen fria uppfostran

Jag har aldrig förbjudit dig något, eller tvingat något på dig som du inte ville komma i beröring med. Fast jag hade full rätt till det, inte minst i min egenskap av invandrare som inte kan tänka sig att bli inskränkt i sina kulturella vanor, åtminstone inte i sitt nya land.

Ville du inte bära tagelskjorta gjort av gethår närmast kroppen, gick jag motvilligt med även på det, trots att Thomas Becket blev kanoniserad, det vill säga upphöjd till helgon Sankt Thomas av påven Alexander III, bland annat tack vare det faktum att han bar en tagelskjorta vid det sällsynta livstillfället då han blev mördad i katedralen i Canterbury år 1170. Redan på den tiden insåg man tagelskjortans betydelse, men som sagt, du vägrade och jag böjde mig inför din egensinniga vilja.

En sak var jag dock emot

Ingenting doftar så ljuvligt som din morsa, din syster och du. För mig doftar ni mer lockande och skönare än Tong Zi Dan för Dongyang-kineser. Och Tong Zi Dan är ägg som kokats under en hel dag i pojkurin, så dessa är inget annat än riktiga delikatesser.

Trots min betagenhet till era förföriska dofter, dotter min, köpte du en parfym på modet, som måste ha tillverkats av kallpressad fermenterad åsnepenis, trots att du då var fem år gammal och således borde ha vetat bättre.

Parfymen tedde sig så outhärdlig för min känsliga näsa, som utan tvekan mycket väl kan användas till att kalibrera bombhundars nosar med, att jag faktiskt, begravde din parfymflaska på en djurkyrkogård. Och trots att dess plastkork var hårt skruvad, vaknade till och med de döda till liv, och det skulle inte förvåna mig alls om någon författare grävde upp denna historia och skrev en bestseller på den.

Resor

Från taket på huset där jag växte upp i det kommuniststyrda Bratislava, kunde jag se Riesenrad, det världskända pariserhjulet i Wiens nöjespark Pratern. Från min gymnasistskolbänk kunde jag se några kilometer av floden Donau och en del av Österrike. Västvärlden fanns således inom räckhåll för mig, åtminstone visuellt och auditivt. Men jag kunde inte ta mig dit eftersom den kommunistsocialism som fostrade mig, hellre skulle skjuta mig till döds, än tillåta mig att uppsöka den degenererade, smittsamma kapitalismen.

Det är därför förståeligt att när jag äntligen lyckades med att klättra över den kommunistsocialistiska skyddsmuren, var resande min enda hobby, förutom din morsa, sex, mat, bio, musik, mera sex och ännu mera sex och så samtliga mina barn, inklusive dig. Vi har rest en massa tillsammans. Hela familjen, men även ”bara” du och jag.

Jag kan inte ens föreställa mig ett bättre resesällskap än du är. Du går med på alla mina ”tokigheter”, du vågar utforska ställen som en svensk polis aldrig skulle våga sig att besöka ens med dragen ficklampa, du kan tänka dig att inmundiga rätter som andra inte vågar titta på ens på bild, du är uthålligare än Duracellkaninen, du är mera social än Master of Ceremonies i filmmusikalen ”Cabaret”, med hjälp av en karta kan du orientera dig cirka x-hundra gånger bättre och säkrare än utryckningsfordonen under skogsbranden i Västmanland 2014… Jag skulle kunna fortsätta en bra stund till, men essensen har redan kommit fram.

Du är också duktig att hävda din rätt

I en indisk by sålde en auktoriserad försäljare ett telefonkort till dig, eftersom du är av den övertygelsen att en modern människa måste vara uppkopplad twentyfourseven oavsett på vilka bredd- och längdgrader hon befinner sig. Telefonkortet visade sig dock vara lika användbart som en trasig musfälla vid elefantjakt, vilket betyder att det var oanvändbart.

Du ville ha pengarna tillbaka, och skulle jag inte se denna återtagningsaktion med egna ögon, skulle jag hävda att allt som utspelade sig där var en scen ämnad en bollywood filmskröna.

I filmen ”Sugarland Express” kör Lou Jean Sparrow Poplin och hennes man i en bil genom Texas med en polisman som gisslan. Sällskapet förföljs av helikoptrar och ett sådant absurt antal polisbilar, att denna bilkonvoj bildar titelns Sugarland Express.

Och precis så var det i den indiska byn. Du var omringad av samtliga byns manliga invånare i alla åldrar mellan 5 och 80 år, men du gav dig inte. Nu i efterhand kan man fråga sig hur förnuftigt det var, att uppmana och ställa sig mot en hel by, men det slutade gott, och det är ingen tvekan om att detta var den största händelse som utspelade sig där sedan Mahatma Gandhi kampanjade där om civil olydnad under 1920-talet.

Och liksom Mahatma Gandhi, vann även du din protest.           

Yoga

Det finns knappast något i en flickas liv som hon inte bemäktigat sig genom sin pappa. Åtminstone i vår familj. Jag skulle kunna uttrycka det även mera pregnant, men min infödda blygsamhet står i vägen för all skryt.

Kardborrband var visserligen uppfunnet redan, men dina babyskor hade fortfarande traditionella skosnören, eftersom du fick ärva din morsas museala skor från mitten av 1950-talet. Det var jag som lärde dig att knyta en klassisk rosett på dem.

Hur?

Genom att visa på dig, på din lilla fantastiskt smidiga kropp. Jag tog din högra arm och vänstra fot, gjorde en knut av dessa, vände dig upp och ned, och så pedagogiskt vidare… Från den dagen var du fast, och all fortsatt inlärning skedde via den gymnastiska pedagogik, som världen numera kallar yoga.  

Kärlek till djur

Att din kärlek till djur, fick du under lekar med mig, är otvivelaktigt.

Du lekte med min binnikemask, vevade upp den från sitt boställe på en vinschrulle, mätte den med ett måttband och klappandes med dina små, förtjusande händer, ropade du av hänryckning, ”titta pappa nu är den åtta och en halv meter lång. Dina stackars pormaskar blir aldrig så långa oavsett vad vi matar dem med.”

Mat

Du är mycket duktig på att laga mat, men återigen, vem du har att tacka detta för om inte…

Både din farmor och farfar var matlagningens virtuoser. Farpappa gav till och med ut en liten bakbok, alltså en bok om bakning och inte om rumpor, som en och annan skulle kunna tro. Även jag, far din, gav ut en kok- och en bakbok tillsammans med kompisen och mästerkocken från den legendariska, vegetariska restaurangen Menuetto. Kompisen är död sedan ett antal år, men böckerna lever vidare.

Med en sådan stamtavla är det inget att undra på att du blev en champion på att laga mat. Champion i betydelsen en stjärna, en mästare, och inte i betydelsen av den liknamngivna svamp som bör undvikas att förtäras i vältilltagna portioner, inte bara för att den smakar tråkigt, utan också på grund av att den innehåller fenylhydrazin-derivat och inte så sällan även kadmium i sådana mängder att nickel-kadmium-, det vill säga uppladdningsbara batterier, tittar på champinjoner med avund.

När den odödlige renässansmänniskan, Giuseppe Arcimboldo, målade sina sinnrika porträtt av ansikten bestående av frukter och grönsaker och blommor i olja på pannå, så måste han föreställa sig dig, dotter min, född cirka 400 år senare. 

Borttappat och återfunnet minne

Det finns ingen förälder som inte önskar sina barn en god hälsa. Med undantag för mödrar som drabbats av Münchhausen by proxy, och tillfogar barnet det som behövs för att barnet skall vara sjukt och behöva räddas.

Jag blev därför mycket orolig när du för några år sedan, under cirka en timme, tappade ditt långtidsminne.

Jag är i den åldern då mitt korttidsminne inte fungerar alltför perfekt, och det händer mig att jag mitt i en mening glömmer vad jag ville skriva, och så skriver jag hyllningstalet ”Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra” i stället.

Mitt långtidsminne däremot, fungerar lika bra och lika skarpt som Hubbleteleskopets Hubble Ultra Deep Field, som tagit bilder på galaxer från den mörka tidsåldern som inträffade för cirka 13 miljarder år sedan. Därför kom din minnesförlust och min minneskärpa på kollisionskurs under denna timmeslånga evighetsstund.

Du menade då och där, att det inte var jag, som lärde dig köra bil, cykla, simma och en rad andra färdigheter som du i dag behärskar till fulländning. Men dina minnen kom tillbaka när jag påminde dig om hur du vid din första körlektion med mig förväxlade bromsen med gasen och välte en rad överfyllda soptunnor, och hur vi smet från platsen och hur vi drabbades av samvetskval och återvände till stället och fyllde på de välta tunnorna och ställde dem på plats mitt på natten.

Din minnesförmåga

Du och din syster är baddare på att lära sig.

Om det inte var så att datorer fanns innan ni föddes, skulle jag inbilla mig att deras minneskapacitet designades med era hjärnor som förlaga.

Det finns inte en enda sång som ni har hört, som ni inte omedelbart kan utantill, och snart kommer ni kunna även ”Oua Oua”.  

Din kunskap av svenska

Du hade det inte alltid så lätt att förstå vad jag menar. Men du ansträngde dig till det yttersta. Det lustiga, eller snarare det olustiga, var att både du och din syster alltid hade rätt. Här är en episod från tiden när du var tre år ung. Jag låg under den stora, tunga familjesängen och försökte reparera den, eftersom den höll på att rasa ihop på grund av att du, din syster och din ogängade mutter, hoppade i den som vilda kängurur i en rosafärgad studsmatta. Jag var i snabbt behov av ett reparationsverktyg, så klämd under sängen ropade jag allt vad mina pressade lungor tillät, ”hämta några instrument!”. Och du, alltid tjänstvillig, sprang ut och kom efter en stund tillbaka med en saxofon, ett munspel och en tamburin.

Eller när vi spelade ”Hangman” på vår dator, troligen den första på vår gata. Vi spelade om pengar. Om enkronor som på den tiden innehöll värdefullt silver och inte bara allergiframkallande koppar och nickel.

Du och din syster vann alltid över mig. Och när jag försökte smussla en smula, då ropade ni ”lär dig att stava rätt pappa, i stället för att fuska!”

I sådana tillfällen brukade jag säga att ni bör gå i terapi hos er psykologmorsa, för att lära er att kontrollera ert humör, och du svarade, ”jag behöver ingen terapi, jag behöver att du slutar göra mig förbannad!”.

Badstunder

Vi brukade bada tillsammans i vårt badkar, något som jag försökte återskapa i min danska film ”Vladimir og Rosa” till publikens stora förtjusning.

Det var underbar tid när vi lekte så pass länge att det fanns risk att vi skulle utveckla gälar. Vi sjöng ,,Cížicek, cížicek, vtácik malický, povedz nám cížicek, ako ako sa tlcie mak.“, (Steglits, steglits, liten fågel, berätta lilla steglits, hur man stöter vallmo.)

Och steglitsen svarar: „Tak, tak, tak sa tlcie mak - tak, tak, tak sa tlcie mak!“, (Så här, så här, så stöter man vallmo - så här, så här, så stöter man vallmo!) Och samtidigt som vi sjöng, stötte vi allt vi orkade med händerna i takt med vår sång på vattenytan, ända tills er mamma kom in och avslöjade för oss att det fanns mera vatten i hallen och på badrums- och sovrumsgolvet än på samtliga risfält i hela Kina. Först då förstod vi varför hon bar snorkel på snabeln och simfötter på fötterna.

Fotografier

Jag vet att du inte gillar när jag pratar om mina böcker. Hur bra de är, hur populära de är, hur väl de säljer och så vidare. Jag accepterar detta och kommer följaktligen inte att prata om dem, eller om hur bra de är, hur populära de är, och hur väl de säljer och att folk tycker om dem, eftersom de är bra och folk gör allt för att jag skall tjäna en slant på dem och så vidare.

På några få av mina böcker… Ja, jag vet att jag inte bör prata om dem, men detta är faktiskt om dig, dotter min.

Ab ovo, således: (Ab ovo är latin, det betyder ”från ägget”, det vill säga från början.)

På några få av mina böcker finns du och din äldsta syster avbildade på omslaget. Det blev du sur över. Så sur som Richmondgruvan i Iron Mountain, Kalifornien, som är 12-tusen gånger surare än batterisyra. Varje gång samma surhetsgrad. ”Pappa, du måste fråga mig först om jag går med på att förhöja dina böckers försäljningspotential med mitt porträtt”, brukade du säga. Och jag brukade svara, ”skulle du tillåta det?”. Och du svarade då, ”nej, det skulle jag inte!”.

”Där ser du”, sade jag då.

Jag skulle vilja ha en bild på dig beledsagande denna korta hyllning till dig. Men den skall vara en överraskning, du bör vara ovetande om att jag skriver dessa rader om dig på din bemärkelsedag. Hur skall jag då lösa denna ekvation som av någon oförklarlig anledning inte finns med på listan över matematikens olösta problem formulerade av den odödlige David Hilbert, filosoferade jag?

Då kom jag att tänka på vad en betydande skulptör, jag tror att det var Michel Angelo, svarade på frågan, hur lyckas han skulptera sina bildliga marmoravbildningar? Han svarade att avbildningarna redan fanns i stenblocken, att allt han behövde göra, var att befria dem från all den överflödiga marmormassan.

Så här är bilden på en av mina kumpaner. Du finns inom honom, använd Michel Angelos metod och avlägsna allt det överflödiga. Gällde denna metod under högrenässansens, så borde den kunna vara applicerbar även i våra lajks lata dagar.

Har jag berättat att min bok ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå”, högst troligen blir en långfilm?

Om inte, då berättar jag det nu: ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå”, blir högst troligen en långfilm.

Nej, dessa rader är inte om mig och mina böcker. ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” handlar som bekant om dig och din äldsta syster. Det är också ni som hittade på de flesta upptåg som finns med i boken, inklusive boktiteln. Det är också anledningen till varför både du och din äldsta syster finns avbildade på omslaget, även på denna allmänt hyllade bok. (Vad idiotiskt att använda ordet ”hyllad” i samband med en bok. Böcker säljer pytondåligt i Sverige, de flesta är faktiskt hyllade, det vill säga de samlar damm på bokhandlarnas bokhyllor, både innan och efter bokreor. När jag skriver att ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” är en allmänt hyllad boktitel, då menar jag att den är inte bara mycket omtyckt, utan att den säljer lika bra som nystulna iPad på Blocket.

Som avslutning på denna korta hyllning, skall jag ge dig några råd som med största sannolikhet kommer vara dig medhjälpliga om du helhjärtat kommer att tillägna dig dem.

Eftersom jag vet att din generation tycker att en förälder inte vet ett jota om dagens och morgondagens värld, då kan jag avslöja redan här att jag själv fick dem från en guru, känguru, när du, din äldsta syster, min första och sista hustru och jag uppsökte Berlins zoo enkom av den anledningen när du bara var två år gammal. Jag vill hävda att de funkar, även utanför Berlins zoo.

Råd ett: Ta inte skit från någon. Med undantag från din far, som alltid vill ditt bästa eller åtminstone näst bästa.

Råd två: Tveka inte att alltid plocka russinen från kakan. Var så säker på att i det som återstår, finner andra sina russin.

Råd tre: Låna aldrig ut pengar till någon som du vill ha kvar som din vän, kamrat eller åtminstone bekant.

Råd fyra: Lita aldrig på ett horoskop helt och hållet. Inte ens om det är din mor som rekommenderade det till dig.

Råd fem: Om du har lust att göra något som inte är helt accepterat av alla, behåll det för dig själv. Eftersom du kan vara helt säker på att den som du delade din tanke med, kommer någon gång, frivilligt, ofrivilligt eller av misstag, tjalla på dig. 

Råd sex: Agera alltid med vetskap om att ett framtida samhälle blir intolerant mot det mesta och att det redan nu samlar komprometterande bevis mot alla och envar.

Råd sju: Skriv inte “plz” när du menar “please”, bara för att “plz” är kortare än “please”. Undvik på det viset att provocera fram svaret ”no”, som är kortare än “yes”.

Råd åtta: Rådgör inte bara med dig själv när det gäller ett viktigt beslut. Jag rekommenderar att du rådgör med mig, din äldsta syster, eller, om du måste fråga någon utanför familjen, så gurun kängurun.

Råd nio: Ta gärna alltid ut glädje i förskott, eftersom det knappast kan vålla någon skada, om du sedan även skall ta ut glädjen i efterskott.

Råd tio: Ta inte idiomet ”sälj inte skinnet innan björnen är skjuten” bokstavligt. Det samma gäller även dess variant, ”skjut inte björnen innan skinnet är sålt”. 

Vi jordbor har tio fingrar. Inte på varje hand, utan sammanlagt på båda händerna. Det är anledningen till varför de flesta råd brukar vara tio. Inklusive de gammaltestamentliga som saluförs under titeln ”De tio budorden”.

Men duodenumden första av tunntarmens tre delar, har 12 fingrar, och kallas därför tolvfingertarmen. Så här kommer ytterligare två råd, som bonus. Det är trots allt din födelsedag i dag.

Råd elva: I Sverige är det nutida trendigt att sprida tanken att ”framtiden är den enda tid i livet som går att påverka”. Tro inte på det. Det är en villfarelse jämförbart med den som hävdar att Jorden skapades under skapelseveckan för sex tusen år sedan, samtidigt med någon som hette Adam i förnamn.

Att ordspråket ”det var bättre förr” har en flertusenårig överlevnadsstyrka, måste tvinga oss att tänka. Tänk således på Ben Furmans konstaterande: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Det är fullt av visdom, applicerbart på livets alla faser.

Råd tolv: Ta inte till dig Skriftens ”öga för öga och tand för tand”, och avvisa å det bestämdaste det nytestamentliga ”Stå inte emot den som är ond; utan vem som än slår dig med flata handen på din högra kind, vänd också den andra mot honom.”

Jag tittar på klockan och ser att jag bör skynda på, om jag skall hinna tvätta håret innan jag träffar dig. Du gillar inte fett i håret, trots att du som utbildad dietist vet att det är bra att ha, när man inget annat har att lägga på en skiva torrt bröd.  

Så cirka 309 ord till, och så sätter jag punkt.

Visst är det kul att äga några miljoner. Huvudsakligen för att dessa kan göra dig fri från chefens och arbetets tyranni. Du kan när som helst säga för dig själv att nu vill jag göra nåt annat, nu gör jag det som jag brinner för, eller det som jag tror jag har talang för, men som jag aldrig fick möjlighet att utöva på allvar på grund av bristande ekonomiska resurser.

Låt mig berätta, att väl exekvera en ardha matsyendrasana-ställning, är betydligt svårare än att tjäna ihop sin första million.

Men att behålla den, miljonen alltså, och förvalta den väl, kan vara avsevärt svårare än att vinna en tresättare mot Serena Williams.

Din farfar, min pappa, satt i finkan varje gång den kommunistsocialistiska ideologin höll på att förnyas och vitaliseras som dess visionärer brukade säga. Fri igen, fick han alltid starta sin karriär på nytt, på samhällets botten. Men varje gång arbetade han upp sig till chefspositioner, för att kunna ge sina barn mat på bordet, och det utan att stjäla, eller politiskt prostituera sig. 

När jag fyllde tio, fick jag från honom en daruma docka, en vippdocka med rundad botten, som alltid, efter att man puttat omkull den, reser upp sig.

Just denna docka var av lättantändlig plast, så den födelsedagen slutade med att ett ansenligt antal brandmän kom på en oplanerad visit. Det var inte direkt uppskattat, men när sotet lagt sig, konstaterade vi, att det var bättre med ett oväntat brandmänbesök, än oprovocerat besök av poliser av olika hemlighetsgrad.

Att tänka på en daruma dockas handlingsuppmaning, ”ge aldrig upp!” kan vara lika stärkande som daglig fysisk träning. För sin egen skull och sina barns skull. En berg- och dalbana är inte bara en mycket kul nöjesfältsattraktion, utan i vissa fall även en metafor för livets olika faser.

Och så en kort eftertext

Tänk på, att inget är givet på förhand. Inget. Varken förluster eller vinster.

STORT GRATTIS

© vladimir oravsky

Se bilder
Kommentarer
comments powered by Disqus
Till toppen